Älta Tigers Damlag

En trendkännare inom idrotten skulle möjligtvis snappa upp det. En ny våg är på väg att skölja in. Först kom Friskis och Svettis, sedan skulle vi ut och jogga Tjejmilen följt av längre utmaningar så som Marathon. Men marathon blev snabbt för kort och ultralopp blev det nya normala. Vi satte oss på cyklar och började trampa, En Svensk Klassiker blev superinne och efter det skulle man lära sig att crawla. Multisport och Triathlon. Ironman och X-terra. Glöm det, en ny epok är här: Mammahockey. Ja, du hörde rätt. Det startas lag runt om i landet av mammor som minsann tror sig kunna spela hockey om de bara får chansen.

I Älta är ishockey relativt stort. Om det inte varit för min man hade jag aldrig satt min fot i Älta ishall. Barnen hade aldrig spelat hockey och jag....hade för mitt liv inte blivit hockeybiten. Men nu är det som det är. Hasse spelar veteranhockey, åker till VM för veteranlag, är tränare för barnen som i sin tur älskar hockey över allt annat. I slutet på varje säsong är det dags för den stundom förnedrande mammamatchen där vi snör på oss skridskor, hittar några sunkiga skydd och försöker mobilisera mod och kraft. Det går sällan bra. Länge har idén om att träna ihop grott. Fick vi bara öva lite skulle vi nog bli mycket bättre.

I våras kände jag att det var dags att se om vi kunde starta ett damlag. Jag skickade ut en intresseförfrågan och gensvaret var långt över förväntat! Det fanns helt klart ett underlag för ett lag och nu har det blivit verklighet. Älta Tigers A-lag dam (som om det fanns ett B-lag...). Eller som vi själva kallar oss: morsor på is.

Varför skulle det här vara en trend? Jo, därför att det ser precis likadant ut på många ställen. I Stockholm finns knappt tio relativt nystartade mammalag. Och vad gör man då? Jo, man startar en serie. Sagt och gjort, veteranishockeyförbundet kör om ett par veckor igång första omgången i serien med namnet Dam Rekreation och som är en veteranserie utan åldersbegränsningar.

Vi har hittills haft två träningar med drygt 20 damer vid varje tillfälle. Laget är snart fullt med 40 aktiva spelare. Tänk om barnens lag hade lika många spelare.

Så vill ni delge en ny spaning på nästa fikarast, berätta om den allra senaste flugan inom motionsidrotten: mammahockey!

Älta Tigers A-lag Dam

Revansch

Efter att ha slickat såren från att inte ha kunnat ställa upp i Stockholm triathlon var det dags att packa väskan och åka till alperna igen. Den här gången packade jag allt från linne och shorts (som aldrig behövdes när jag var där i somras) till dunjacka, regnbyxor och mössa. Det skulle visa sig att det sistnämnda inte skulle behövas nu.

Sex hurtiga, sociala och vandringssugna tjejer landade i Geneve på torsdagkvällen och två timmar senare checkade vi in på ett klassiskt franskt hotell av fransk storlek. Det var så litet och trångt att man var tvungen att gå bakom bardisken för att komma från hotellrummet till matsalen! Men vad gjorde det - vi var i den nedre delen av Avoriaz och väderprognosen såg bra ut!

Morgonen därpå väckte väckarklockan oss vid sju och även om hotellägaren inte var så pigg på att servera frukost före åtta så fick han se sig tvungen. Strax därefter åkte vi iväg till Chatel där liftarna skulle vara öppna ett par dagar till. Vandringen var vacker, lunchmatsäcken god och sällskapet trevligt. Men avslutningen smällde ändå högst. Vi hade bestämt oss för att prova Fantasticable (http://www.fantasticable.com/), en linbana som är uppdelad i två sektioner och totalt 2,6 km lång. Man hänger under den och glider fram som en raket, med huvudet fram och magen ned. Med hjälm och glasögon och som i en kokong. 100 km/h kommer man upp i och det var häftigt! Först när man kom till slutet och skulle fångas upp av en stor gummisnodd märktes det hur fort man åkte! Galet och pirrigt, men väldigt kul!

Nästa dag höll vi till uppe i Avoriaz, en stad som inte liknar något annat, byggd enkom för turism och utan året runt-boende. Eftersom liftarna där stängt helgen innan var det som en spökstad - inte en själ så långt ögat kunde nå. Vi klättrade Via Ferrata och jag kände mig lite stolt när jag valde Dificile-vägen och klarade den utan problem. Och vilka vyer! Förlåt, mamma! ;-) Efter det lyckades vi avverka en vandringstur i Morzine som tog oss från 1400 till 2150 möh och storslagen utsikt. Jag ville aldrig vända tillbaka!

Även den sista dagen bjöd på vandring, den här gången i Le Gets och lunchen intogs med utsikt över Mont Blanc. Solcremen slösades och svettet rann. Underbart. Vilken revansch från i somras! Inte en regndroppe så långt ögat kunde nå.

Väl hemma igen försöker jag fokusera på löpningen. Den har gått sådär. Några långpass har jag klarat av på 12, 13 km men knät är inte jättepiggt. Nåja, det är väldigt skönt att springa långsamt, för det är det enda tempo jag klarar att hålla för att kunna springa flera kilometer. När det väl blir dags för New York Marathon, vilket inte är så långt borta, ska jag ta mig runt. På ett sätt eller ett annat!

Vaaackert!

Lunchpaus

Vandringled

Dags för en flygtur

wiiiiii!

Nördiga som bara den

Klättring från Avoriaz

Karin är klätteresse som fick gå först

Pirrigt men stolt när jag skulle forsera ett överhäng

Tur det är en Via Ferrata och inte friklättring!

Avoriaz påminner om spökstaden i Scooby Doo

Vandring på hög nivå

Besviken!

Efter en sommar, eller snarare ett år, av med- och motgångar med min menisk kände jag att nu börjar vindarna blåsa åt rätt håll. Knät börjar kännas bättre och det kanske kommer funka med Stockholm Triathlon och New York Marathon. Jag tror jag aldrig varit så lycklig över ett långpass som när jag satte på mig vätskebältet och gav mig av på en 15-km-runda. Tyvärr ville det sig inte bättre än att jag fick ont i knät...igen! Dumma menisk, vad ska man med sådana till??

Sjukgymnasten är uppmuntrande. Okej, det var dumt att bära 15 kg packning i fjällen, hade hon vetat att jag skulle göra det hade hon varnat mig. Men det är inte värre än att det bara blev en överansträngning som går över. Vi är överens om att jag nu ska löpträna tre gånger i veckan, öka en kilometer per gång och långsamt jobba mig upp i distans. Långsamt...loppet går om drygt två månader. Tid är något jag inte har och långsamt är inte ett tempo som funkar. Men okej, hellre ett knä som är helt än ett som är paj!

Desto mer laddad har jag känt mig inför Stockholm Triathlon. Sista Sickla Triathlon blev personbästa trots att jag är långsammare både i cykling och löpning. Men jag verkar faktiskt ha blivit lite snabbare på att simma. Nu tar jag dessutom några PT-lektioner i simning (kl 6.30 i Högdalsbadet!!) så det finns kanske hopp.

I fredags blev jag därför rejält oroad när jag kände av halsont. Dessutom blev jag hängig. Inte bra! När jag igår stod som funktionär på elitloppet insåg jag att det var en överhängande risk att jag inte skulle kunna komma till start. Att stå ute i regn gjorde ju inte saken bättre, men väl hemma bestämde jag mig för att åtminstone lägga fram alla grejer OM det nu skulle vara så att jag vaknade på söndag morgon och kände mig bättre. Det gjorde jag inte. Beslutet var lätt, ingen start för mig. Men åh vad det gör ont inombords! Under dagen var jag dessutom tvungen att åka in och lämna tillbaka chipet. Perfekt väder och massor av glada åskådare. En massa kompisar som kör och tar sig i mål på kanontider.

Jag är så besviken just nu! Jag önskar att jag hade anmält mig till något mer triathlonlopp. Men visst, det hade jag inte kunnat på grund av knät. Förvisso går Sala triathlon nästa helg men dels är den slutsåld, dels är min man bortrest och jag är hemma själv med barn.

Okej, det är i-landsproblem, jag vet. Men just nu deppar jag.

Rejält med kläder när man är funktionär i regn

I väntan på eliten...

En sommar med fina utsikter…?

Sommarens stora höjdpunkt var vår resa till alperna. Först en vecka i österrikiska Montafondalen, sedan fyra dagar i Engelberg och slutligen tre dagar som vi inte hade bestämt på förhand var vi skulle vara. Glada och förväntansfulla flög vi till Zürich och hämtade ut vår hyrbil. Efter två timmars bilresa var vi framme. Underbart! Vi hyrde en lägenhet i den lilla byn Gargellen. Konstaterade att vi glömt bort att mataffärer alltid är stängda på söndagar och spräckte budgeten direkt i och med middag på restaurang men tyckte att det fick det vara värt!

När vi vaknade upp nästa dag regnade det. Inte så lite, utan det öste ned. Regnbyxorna hade vi lämnat hemma eftersom vi inte kunde tänka oss att det skulle kunna regna så mycket i alperna. Åtminstone inte så många timmar!

Även om det inte regnade hela veckan i Österrike så var det kallare och blötare än förväntat. Och definitivt inte lika fint väder som i Sverige! Men mellan regnskurarna var det uppehåll och då var vi uppe på alptoppar och vandrade. En heldagstur tog vi oss runt på smugglarstigen och jag inser att min tyska inte är vad den varit när jag inte uppfattat att leden vi bestämt oss för att ta passade ej höjdrädda (ok för oss) och klättervana (svårt för en femåring att vara van att klättra). Vi gick på branta kammar och tjatade konstant på barnen att gå försiktigt. Men det var helt fantastiskt!

En del höghöjdsbanor och Via Ferratas blev det också under hela alpvistelsen. Och det blir bara roligare och roligare i takt med att barnen växer och blir duktigare.

I Engelberg var det förvisso varmare, men inte så mycket torrare. Även där var vi aktiva så fort det var uppehåll! Fiske, vandring och klättring. Tyvärr kunde vi sällan se den fina utsikten som vi visste fanns eftersom vi bokstavligt talat badade i moln. Jag var ju där förra sommaren och vandrade med betydligt bättre väder så det gjordet inte mig personligen så mycket. Men vandring i regn är betydligt tuffare för barn än vandring i sol. Pauserna begränsades och det vara bara till att fortsätta gå tills vi kom till något torrt att sitta på eller i. Veckans skratt fick vi dock när vi insåg att alla asiater som trängdes, inte bara på vårt hotell, utan framför allt i liften upp till Titlis, högst upp på glaciärtoppen klär ut sig till Sound of Music för att förevigas med många fotografier. Vilken affärsidé för de betalande astronomiska summor pengar för det!

De sista dagarna tillbringade vi i Falera. Falera hör ihop med Laax och Flims och medan Flims närmast kan jämföras med Åre i ’hip-faktor’ och Laax med Björnen så är Falera mer att likställa med Järpen. Lite lugnare, lite mindre…och mycket billigare!

Väl hemma så längtar jag redan till nästa resa! Som tur är ska jag med kompisar till Avoriaz redan om en månad. Jag håller dessutom på att titta på lite klätterutrustning. Vem vet, kanske kan det bli en Via Ferrata-resa nästa sommar? Men jag vill aldrig mer vara i alperna två veckor utan att kunna ha linne och shorts en endaste dag. För det var det definitivt inte väder för!

Nu gäller det att växla om till träning. Främst triathlon, men även marathonförberedelser. I förrgår körde jag Sickla triathlon för andra gången i sommar och det blev rekordsämsta tiden någonsin… Och så hoppas jag att det fina vädret håller i sig ett tag till!

Fikapaus ovanför molnen

Smugglarleden på gränsen mellan Schweiz och Österrike

Vackert!!!

Mulet...men åtminstone fina siluetter!

Hög koncentrationsnivå

Snart uppe!

Är man inte så lång får  man sträcka sig ordentligt

Vandring i Jämtlandsfjällen

Eftersom vi har stuga i Härjedalen finns det mycket natur att upptäcka om bara vädret är bra. Vilket inte alltid är fallet. Den här sommaren har vi haft en otrolig tur med fjällvädret (till skillnad mot när vi tältade i Sörsjön). Man och barn åkte upp på sommarens första riktigt varma dag och så fortsatte det. Själv flög jag upp med ett miniplan fem dagar senare. Under de drygt 30 år som mina föräldrar haft stugan tror jag aldrig att jag har badat så mycket som den här gången! Förutom de ständiga fiskeutflykterna - som jag avstår från - blir det en del mountainbike i vacker fjällmiljö, ja utöver promenerande och löpning såklart.

I närheten ligger Sonfjället och med sina 1 278 meter över havet utgör den en vacker vy från vår stuga. Den ligger lite avskild från de övriga fjällen så den sticker verkligen ut! I år kände vi att det var dags för alla barn att bestiga fjället. Med mycket fika och gott om tid begav vi oss till Nyvallen som ligger på drygt 700 meter höjd. Vår förvåning var stor då barnen studsade fram likt bergsgetter. På Lillfjället, som ligger halvvägs upp, tog vi en fika och barnen hävdade bestämt att här ville de tälta! Väl uppe på toppen var vi långt före tidsschemat. Dessutom bjöd vädret på en fantastisk upplevelse. I princip vindstilla och en molnfri himmel som gjorde att vi kunde se hur långt som helst! Det här gav mersmak.

Nästa dag gav jag och Hasse oss av kl 6.30 för att åka de 25 milen till Storulvån. Tanken var att vi skulle vandra Jämtlandstriangeln på tre dagar. Ryggsäckarna var förvånansvärt lätta, 15 kilo trots att vi hade tält och mat med oss. När vi gick till Kebnekaise för två år sedan vägde ryggsäckarna lika mycket - trots att vi varken hade tält, mat eller spritkök med. Men det är väl som med handväskor: man fyller dem tills de är fulla och ju större väskor destor mer lägger man i.

Vädret var helt okej får man väl säga. Inte sol, men inte regn. Okej, lite duggregn, men inte värre. Vi gick de 16 km till Sylarna i ganska raskt tempo och kom fram strax efter tre. När vi kom fram till fjällstationen konstaterade dock Hasse att skorna gått sönder. Minst sagt. I princip hela sulan hade lossnat! Planeringen fick därmed ändras raskt. Istället för att gå vidare till Blåhammaren tog vi en extra dag på Sylarna. Jag besteg toppen (1 762 möh) och Hasse fiskade. Öring till middag gick inte av för hackor! Min topptur bjöd dessutom på ett magiskt väder. Växlande molnighet och mer eller mindre vindstilla gjorde att sikten var mycket bra och att vi kunde äta lunch på toppen som har en liten platå på cirka 40 kvadratmeter. Den lunchen smakade bra!

Att det blivit vanligare med terränglöpning, trailrunning, kan jag verkligen konstatera. Många springer istället för vandrar. Med en mycket lätt packning avverkas kilometrarna betydligt snabbare, även om man måste ha ständig koll på var man sätter fötterna. Jag blev grymt inspirerad och har bestämt mig för att åka och kolla på egna terrängskor... I år har jag inte köpt något mer än nya löparskor i träningsväg så det känns som att budgeten kan tillåta det.

Dagen därpå gick vi tillbaka till Storulvån och åkte hem. Hasses skor hölls ihop med massiv silvertejpning och när vi väl var tillbaka hade skorna inte kunnat användas en endaste kilometer till! Den sista dagen i fjällen paddlade vi kanot - ja förutom fiske naturligtvis. Väl hemma igen längtar vi redan tillbaka. Men imorgon åker vi två veckor till alperna, så vi har mycket kvar att se och göra vad gäller fjäll!

Sonfjället är besegrat!

Sylarna med utsikt från Pyramiden

On top of the....Storsylen!

Oändligt långt?

Fjälltältets stormlinor utsattes på prov

Jo, en gång hade jag bara kortärmat på vandringen!

Behövlig fikapaus. Stenen hade perfekt lutning!

Silvertejp rules!

Säsongspremiär för Sicka Triathlon

Triathlonsäsongen är i full gång för de flesta. Men inte riktigt för mig. Småförkylningar och ett knä under rehabilitering har inte gjort susen för motivationen. I takt med att knät känts bättre har jag äntligen fått tillbaka suget. Idag var det så dags att sätta ihop simning, cykling och löpning i Sickla triathlon. Loppet körs varje onsdag, är gratis och - till Ältavägens bilisters stora irritation - välbesökt.

Efter några riktigt soliga och varma dagar var vattentemperaturen inte att klaga på. När jag förberedde mig insåg att jag glömt hur jag brukar göra med GPS-klockan. Skulle den vara över våtdräkten, under våtdräkten eller längre ut på handleden än vad våtdräkten når?? Efter lite konfererande med mer erfarna - eller snarare inte lika glömska - triatleter så bestämde jag mig för att ha den under, men att vika tillbaka våtdräkten lite så man ser startknappen.

Startskottet gick och jag fick genast nytta av mina lärdomar från måndagens simpass i Hellas med SCT där vi tränat masstart och teknik för att klara sig genom trängsel och sparkar. Det kändes bra men gick som vanligt långsamt. Växlingen till cykel kändes ringrostig - att det ska vara så svårt att få av sig en våtdräkt!! Väl på cykeln fanns det ingen riktig energi i benen men jag lyckades i alla fall ta mig runt och avancera lite i startfältet.

Den stora prövningen var löpning. Skulle knät hålla? Efter en snabb växling gav jag mig av och som alltid när man springer efter att ha cyklat så är benen stumma. Men jag har lärt mig att man inte ska nedslås av det utan att det oftast går snabbare än vad det känns. Så även denna gång. Runt tog jag mig på en helt okej tid, speciellt med tanke på att jag knappt sprungit alls sedan september. Men framför allt: det gjorde inte det minsta lilla ont! Inte ens 1%! Vilken lycka! Nu är jag på G!

Imorgon kväll bär det dock av till fjällen och familjen. Där blir det kanske lite löpning, lite mountainbike men även fjällvandring. Åsså umgänge och slappa! Ska bli hur härligt som helst!

Hur var det nu man skulle organisera sina grejer...?

Glada i mål!

Sörmlandsledens etapper 2-4

Med man och barn i fjällen är jag själv i några dagar. Först på torsdag är det min tur att få semester och åka till härliga Härjedalen. Det gäller att utnyttja tiden utan familj till att göra något som jag bara vill och kan. Eftersom jag inte är så bra på att bara slappa och hänga i huset så tenderar det att bli någon form av aktivitet (överraskande va?). Den här gången föll det mig in att jag länge tänkt att jag borde gå Sörmlandsleden men att det ännu inte blivit av. Trots allt så bor vi inte längre bort än 1,5 kilometer från den andra etappens start. Totalt har Sörmlandsleden 62 etapper och är över 100 mil lång inklusive avstickare. Den börjar i Björkhagen, strax söder om Stockholm, och ringlar sig söderut genom stora delar av Sörmland. Man kan gå enstaka etapper eller flera, det finns de som går hela leden. Några har tält med sig och övernattar längs med stigen.

Jag planerade att ge mig av tidigt men för ovanlighetens skull sov jag länge och vaknade först efter klockan åtta. Med ryggsäcken packad kom jag så småningom iväg. Jag var nöjd att jag kommit ihåg busskortet så jag skulle kunna ta mig hem. Däremot ångrade jag snabbt att jag vare sig tagit med toapapper eller pengar. Men, nöden har väl ingen lag sägs det.

Etapp 2 går från Skogshyddan i Älta till Alby gård i Tyresö. Etapp 3 vidare till Tyresta nationalpark. Vädret var perfekt, varmt men lite disigt och med några sköna vindpustar. Jag stannade och fikade och åt min medhavda matsäck, varma koppen, mackor och lite frukt. Och visst är det sant att maten aldrig smakar så gott som när man är ute och rör på sig! Jag stötte inte på så många andra, men av de jag stötte på så var hälften turister från andra länder.

Etapp 4 gick vidare till Rudan i Haningen och när jag kom dit var klockan halv fem och det fick räcka. 28 kilometer hade jag avverkat och fötterna började bli trötta. Nöjd och trött satte jag mig på bussen mot Tyresö och efter ett byte var jag tillbaka i Älta strax före kl 18. Middagen smakade väldigt bra den med och den intogs i tv-soffan. Det gäller som sagt att passa på  när inte barnen är hemma...

Sörmlandsleden är orangemarkerad

Blåbären smakade gott!

Vägarna är tydligt skyltade

Över stock och sten gick vandringen

Är detta Sveriges största myrstack?

Lunchen intogs vid Årsjön i Tyresta nationalpark

Finns det vildsvin i Sörmland??

En beskrivning av etapp 4