Förnuftet vann

Redan på fredagen hade jag bestämt mig. Beslutet var faktiskt oväntat enkelt. Trots mycket och bra träning i höst samt en stor revanschlusta på loppet för två år sedan, då jag sprang utan att vara 100% i form, kändes det självklart. Jag skulle inte springa. Visst öppnade jag upp för en obefintlig gnutta chans att vakna på lördagen och faktiskt må bra. Men det hände inte och således blev det ett DNS (did not start) på mitt Lidingölopp i år.

Istället blev det sedvanliga barnidrotter med ganska bra facit. Seger i Sankt Erikscupen i och med dagens sista match för äldsta killen, förlust i ishockey för mellankillen men med tre gjorda mål var lyckan total. Glada barn - och därmed en glad mamma.

Klockan 17.45 lade jag dock förnuftet på hyllan och snörde på mig skridskorna för säsongens första mammaträning i ishockey. Vi var tretton glada mammor som slutit upp och lät oss förnedras i såväl skridskoteknik som skotträning. Vi hade vansinnigt kul och jag tog i för kung och fosterland.

Tyvärr slutade inte kvällen i dur. I träningsmatchen föll en person så illa att vi var tvungna att ringa ambulans som kom på stört. En bruten lårbenshals och ett trauma utan dess like.

Nåja, idag har jag träningsvärk från muskler jag sällan använder. Ishockeyns intervalliknande karaktär är nog ett riktigt bra komplement. Men så var det det där med tiden. Hade jag bara lite mer tid skulle jag göra så mycket mer. I brist på tid får jag istället fokusera. Framöver blir det långpass i löpning kombinerat med cykling till jobbet. Och snart börjar min crawlkurs. Det kommer bli en härlig höst!