Tålamod är en
dygd sägs det. Mitt tålamod är obefintligt. Däremot är jag väldigt envis. Den
stora skillnaden mellan tålamod och envishet tycker jag ligger i vissheten om,
eller åtminstone viljan, att nå ett mål. Jag kan härda ut rätt länge om jag vet
att jag på så sätt kan nå målet. Men att bara fortsätta för sakens skull har
aldrig varit min grej.
Idag tröt
mitt tålamod. Jag var tillräckligt kry för att cykla till jobbet. Det ihållande
regnet vägdes mer än väl upp av medvind och det faktum att jag fick röra på
mig! I helgen hade jag dessutom monterat en ny cykelsadel på min cyclocross,
närmare bestämt en som är identisk med den jag köpte för ett par år sedan och
har på min racer: en Specialized Lithia. Superskön helt enkelt! Med för hösten
anpassad cykelolja och nya batterier i cykellysena kändes inget omöjligt. Det
var det inte heller...förrän jag cyklade hemåt och nästan nått Fotografiska
museet, en dryg kilometer från jobbet. Något kändes väldigt konstigt och jag
förstod direkt vad det var. Punka. Igen! Jag signalerade 'stopp' och stannade till.
Jo, däcket var helt platt.
Eftersom jag
befann mig tio meter från en stationär pump (där jag desperat pumpat cykeln
sist jag fick punka) var det värt ett försök att pumpa däcket. Det var
meningslöst. Jag kikade på däcket och såg en fem millimeter stor glasbit
inkilad i däcket. Jahapp, inte mycket att göra. Cykelslang till slicks brukar
jag ha med. Men cykelslang till crossens originaldäck: inte en chans. Faktum är
att jag inte ens äger någon extra sådan. Eftersom jag lovat att vara hemma till
kl 19, då maken skulle iväg på bio och jag som vanligt var lite sent ute, kände
jag paniken växa. Efter en snabb konsultation med honom konstaterade jag att hemmet
var fullt av såväl egna som andras barn och chansen att bli hämtad därmed lika
med noll. Istället fick jag ringa taxi och beställa en med cykelställ. Ingen
fanns ledig och det vara bara till att vänta. Tur i oturen gick det dock
förvånansvärt snabbt tills en blev ledig och kom.
Klockan 19.04
och 460 kronor senare klev jag innanför dörren. Humöret var inte direkt på topp
men jag hade i alla fall bestämt mig för en sak: aldrig mer en cykeltur utan
extraslang. Inte ens med crossen!
 |
| Högt upp på 'gilla-listan'... |
 |
| ...och definitivt lääängst ned! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar