Sandy, stormen före lugnet?

I morgon bitti bär det av. Taxin är beställd till 5.15. På många sätt har vi haft en ofantlig tur. Tur att Marathon inte var förra helgen. Tur att flyget inte är inställt. Men jag känner mig även lite oturlig. Halsen är fortfarande inte helt hundra och jag är lite hängig. Ingen träning alls sista veckan med undantag för simning igår. Har det hjälpt? Nej!

Nåja, ingen kan ta min glädje ifrån mig. Det här ska bli mitt livs äventyr och jag är förväntansfull och glad. Jag ska njuta både innan och efter loppet. Inte vara sådär tråkigt fokuserad på att springa att jag tackar nej vin och fel mat, eller vägra promenera för att spara krafter. Själva loppet har jag bestämt mig för personsämsta - okej, inte allra sämsta tiden för när jag sprang 2009 fick jag rejäla magproblem efter 30 km och fick gå de resterande 12. I mål tog jag mig på 4.57. Men kanske springa i 6-km-tempo och gå i mål på 4.15 känns helt okej. Då hinner jag njuta, hålla pulsen på en behagligt låg nivå och jag är förhoppningsvis inte helt slut när jag korsar mållinjen. Min man fyller ju dessutom år den 4 november så det vore ju kul att orka fira honom lite med...

Sandy, foto taget av Jason Otts/Facebook

Väldigt många har lyckoönskat mig, det har verkligen värmt! Och många är ni som har oroats över om jag ska komma iväg och om loppet kommer bli av. Själv är jag en obotlig optimist och har aldrig rönt några tvivel. Jag hittade förresten en artikel i Svenska Dagbladet som skriver just om det stundande marathonloppet som inte stoppas av Sandys framfart.

http://www.svd.se/sport/sandy-stoppar-inte-new-york-marathon_7630090.svd

Hur som helst, med barnen hos mina föräldrar och väskan packad - för ovanlighetens skulle inte med de vanliga funktionskläder som alltid följer med på våra semestrar utan med lite snyggare, på gränsen till opraktiska toppar och krims krams (utöver löparkläderna såklart) - är jag redo.

Godnatt! Och glad Halloween!