Nybörjarkurs i crawl - första lektionen

När jag gick i skolan var jag ganska sportig...minst sagt. Jag hade lätt för alla idrotter och något annat betyg än 5 var otänkbart (ni som är lite yngre får helt enkelt ta reda på vad 5 är för betyg...)

I en idrott gick jag dock mot strömmen, förmodligen både bildligt och bokstavligt. Min idrottslärare konstaterade att jag inte var så bra i simning. Faktum är att det nog är enda gången som jag i idrottssammanhang inte hamnat bland 'de bättre'. Det var en smärre chock för mig. Och det har förföljt mig sedan dess.

När jag pluggade på universitetet bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Jag måste bevisa för mig själv att jag visst kan simma. En gång i veckan gick jag därför till simhallen och simmade. Sedan dess har jag gjort några halvdana försök att förbättra min simteknik, åtminstone vad gäller bröstsim, men när jag simmat Vansbrosimmet har jag konstaterat att jag förvisso är uthållig men förmodligen långsammare än självaste Skalman.

Nu har jag tagit tjuren i hornen. Jag har anmält mig till en crawlkurs för nybörjare. Till råga på allt missade jag första lektionen och det var inte utan nervositet som jag ikväll styrde kosan till Eriksdalsbadet. I omklädningsrummet insåg jag att jag tagit med mig ett för litet hänglås och jag började överväga att helt sonika ge upp och åka hem. Förmodligen skulle ju alla redan vara så oerhört mycket bättre än jag också, jag hade ju faktiskt missat en lektion. Då händer det: en tjej som var på väg hem förbarmade sig över mig och ger mig sitt lås med kommentaren: jag har flera hemma. Vilken underbar människa! Och kanske ett tecken på att jag inte skulle ge upp så lätt...

Väl inne i undervisningsbassängen fick jag lite positiva vibbar. De andra deltagarna såg helt normala ut och faktiskt väldigt trevliga. Instruktören kom och lektionen började. Övningarna kändes begripliga och jag fick till och med lite beröm för min fina teknik. Att jag missat första gången gjorde inget alls.

Betydligt gladare gick jag därifrån och när jag kom hem berättade jag stolt att jag faktiskt klarat av det. Min man suckade och förklarade att det förmodligen inte finns något idrottsligt som jag inte klarar av. Men han fattar inte riktigt hur jag känner.

Nåja, nu är jag så himla nöjd. Det är till och med så att jag ser fram emot nästa lektion. Vilken kick!

Nu kommer de fram ur garderoben minsann!!