Långpassångest

För många är löpsäsongen över. Åtminstone tävlingsdelen. Nu är det teknikträning, alternativ träning eller i några fall rehab som gäller.

Min är just nu mitt uppe i den tuffaste delen: långa långpass. Med tre veckor kvar till New York Marathon, där jag den sista månaden navigerat mig taffligt mellan förkylningsvirus och överfulla arbetsdagar, var det idag dags för mitt längsta långpass på 32 km.

Förra helgen hade jag möjligheten att springa från Nacka till Värmdö i samband med att äldsta sonen spelade Nackamästerskapen i fotboll. Jag sprang 29 km i ett fantastiskt höstväder och hann tillbaka just när andra halvleken i sista matchen började. Idag blev det istället en nostalgirunda längs de sträckor jag brukat springa för 1,5 respektive för 3,5 år sedan, när jag tränat till Stockholm Marathon. Visst har jag sprungit långpass tidigare i höst, men då mest i kuperade elljusspår för att få bästa möjliga träning till Lidingöloppet.

När det gäller långpass på 30+ km så har jag en hel del ångest före. Det har blivit bättre med åren och kroppen klarar av passen bättre - förmodligen en kombination av mer erfarenhet, ett långsammare tempo och bättre kännedom hur jag låter min kropp återhämta sig på bästa möjliga sätt. Men ändå, det är inte jättekul. Det är oftast tufft, det tär på kroppen och det tar tid att återhämta sig.

Men ska man springa marathon så är det bara att gilla läget. Med gamla Sommar i P1-favoriter i lurarna och lite varmare kläder (2 grader ute) gav jag mig i morse iväg. Jag kände mig ganska optimistisk eftersom förra veckans långpass gått över förväntan. Och då hade jag ju dessutom lite ont i halsen. Idag kände jag mig 100% frisk! Vackert väder och en höstnatur som visade sig från sin bästa sida kunde dock inte förtränga kroppens ovilja att springa idag. Efter 15 km började jag fundera om jag skulle avbryta och ringa maken. Å andra sidan skulle jag då behöva leva med vetskapen att jag inte genomfört ett bra långpass. Så envisheten besegrade (som vanligt) kroppens signaler och 32 km senare var jag hemma.

2,4 grader, full mundering på!

Min återställare: Resorb, Bamyl och Relpax. Huvva!!

Skönt att den här långpassträningen nu är över. Nästa helg nöjer jag mig nog med 20+ km.

Vaden känns förresten helt återställd nu. Under ett kort besök hos sjukgymnasten konstaterades att jag egentligen bara behöver träna vadmusklerna lite oftare. Just det, det var ju det där med styrketräning...