onsdag 31 oktober 2012

Sandy, stormen före lugnet?

I morgon bitti bär det av. Taxin är beställd till 5.15. På många sätt har vi haft en ofantlig tur. Tur att Marathon inte var förra helgen. Tur att flyget inte är inställt. Men jag känner mig även lite oturlig. Halsen är fortfarande inte helt hundra och jag är lite hängig. Ingen träning alls sista veckan med undantag för simning igår. Har det hjälpt? Nej!

Nåja, ingen kan ta min glädje ifrån mig. Det här ska bli mitt livs äventyr och jag är förväntansfull och glad. Jag ska njuta både innan och efter loppet. Inte vara sådär tråkigt fokuserad på att springa att jag tackar nej vin och fel mat, eller vägra promenera för att spara krafter. Själva loppet har jag bestämt mig för personsämsta - okej, inte allra sämsta tiden för när jag sprang 2009 fick jag rejäla magproblem efter 30 km och fick gå de resterande 12. I mål tog jag mig på 4.57. Men kanske springa i 6-km-tempo och gå i mål på 4.15 känns helt okej. Då hinner jag njuta, hålla pulsen på en behagligt låg nivå och jag är förhoppningsvis inte helt slut när jag korsar mållinjen. Min man fyller ju dessutom år den 4 november så det vore ju kul att orka fira honom lite med...

Sandy, foto taget av Jason Otts/Facebook

Väldigt många har lyckoönskat mig, det har verkligen värmt! Och många är ni som har oroats över om jag ska komma iväg och om loppet kommer bli av. Själv är jag en obotlig optimist och har aldrig rönt några tvivel. Jag hittade förresten en artikel i Svenska Dagbladet som skriver just om det stundande marathonloppet som inte stoppas av Sandys framfart.


Hur som helst, med barnen hos mina föräldrar och väskan packad - för ovanlighetens skulle inte med de vanliga funktionskläder som alltid följer med på våra semestrar utan med lite snyggare, på gränsen till opraktiska toppar och krims krams (utöver löparkläderna såklart) - är jag redo.

Godnatt! Och glad Halloween!

söndag 28 oktober 2012

New York Marathon 2012 - nedräkningen har börjat!

Med en vecka kvar till dess att mitt livs dröm ska gå i uppfyllelse kan jag kort och gott konstatera: det kunde ha varit bättre. Den här hösten har jag dragits med ett ovanligt envist halsont och sedan i tisdags har det varit åt det sämre hållet. Lägg därtill det något pinsamma faktum att jag sträckte ryggen på simningen...hur nu det gick till. Inte blev det bättre av att jag curlade i onsdags kväll (nej, inte som curlingmamma utan på riktigt!) och bowlade igår. Sådana sporter som onda ryggar inte är så värst förtjusta i helt enkelt.

Det där med att uppfylla livsdrömmar är minst sagt ganska starka ögonblick. Höga förväntningar, en livslång väntan...och risken att det inte alls blir som man tänkt sig. Jag har drömt om att springa New York Marathon så länge jag kan minnas. Faktum är att det här är den starkaste längtan jag någonsin haft - näst efter att bilda familj såklart. Därför vill jag kunna njuta ordentligt av detta Marathon. Inte sätta personbästa utan ta det lugnt och insupa stunden. Känna att drömmen blir sann och inte visar sig vara någon verklighetsfrämmande utopi. Så i nuläget jobbar jag mycket med att ta reda på fakta, fråga kompisar som redan sprungit hur det var och försöka visualisera hur det rent praktiskt kommer gå till.

I övrigt har det varit lugnt och faktiskt ganska skönt får jag väl erkänna. I helgen har vi varit ute mycket och njutit av solen som jag nästan trodde flytt. Eftersom vi fick en timme extra idag passade jag på att ta en tidig, och kylig, morgonpromenad runt Ältasjön. Sju minusgrader och vindstilla, en fantastisk naturupplevelse! Vi har besökt Strålsjön och beskådat den första isen...och så har vi självklart avverkat några träningspass och matcher. För ovanlighetens skull dock ingen egen träning. Nåja, det är ju ändå dags att börja varva ned, så det passar ganska bra.

Nu gäller det 'bara' att bli frisk. Och till er alla: huskurer emottages tacksamt!

Ältasjön den 28/10 2012
Sol och vindstilla
Vinterkänsla

Morgonstund har guld i mund




tisdag 23 oktober 2012

Nybörjarkurs i crawl - första lektionen


När jag gick i skolan var jag ganska sportig...minst sagt. Jag hade lätt för alla idrotter och något annat betyg än 5 var otänkbart (ni som är lite yngre får helt enkelt ta reda på vad 5 är för betyg...)

I en idrott gick jag dock mot strömmen, förmodligen både bildligt och bokstavligt. Min idrottslärare konstaterade att jag inte var så bra i simning. Faktum är att det nog är enda gången som jag i idrottssammanhang inte hamnat bland 'de bättre'. Det var en smärre chock för mig. Och det har förföljt mig sedan dess.

När jag pluggade på universitetet bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Jag måste bevisa för mig själv att jag visst kan simma. En gång i veckan gick jag därför till simhallen och simmade. Sedan dess har jag gjort några halvdana försök att förbättra min simteknik, åtminstone vad gäller bröstsim, men när jag simmat Vansbrosimmet har jag konstaterat att jag förvisso är uthållig men förmodligen långsammare än självaste Skalman.

Nu har jag tagit tjuren i hornen. Jag har anmält mig till en crawlkurs för nybörjare. Till råga på allt missade jag första lektionen och det var inte utan nervositet som jag ikväll styrde kosan till Eriksdalsbadet. I omklädningsrummet insåg jag att jag tagit med mig ett för litet hänglås och jag började överväga att helt sonika ge upp och åka hem. Förmodligen skulle ju alla redan vara så oerhört mycket bättre än jag också, jag hade ju faktiskt missat en lektion. Då händer det: en tjej som var på väg hem förbarmade sig över mig och ger mig sitt lås med kommentaren: jag har flera hemma. Vilken underbar människa! Och kanske ett tecken på att jag inte skulle ge upp så lätt...

Väl inne i undervisningsbassängen fick jag lite positiva vibbar. De andra deltagarna såg helt normala ut och faktiskt väldigt trevliga. Instruktören kom och lektionen började. Övningarna kändes begripliga och jag fick till och med lite beröm för min fina teknik. Att jag missat första gången gjorde inget alls.

Betydligt gladare gick jag därifrån och när jag kom hem berättade jag stolt att jag faktiskt klarat av det. Min man suckade och förklarade att det förmodligen inte finns något idrottsligt som jag inte klarar av. Men han fattar inte riktigt hur jag känner.

Nåja, nu är jag så himla nöjd. Det är till och med så att jag ser fram emot nästa lektion. Vilken kick!

Nu kommer de fram ur garderoben minsann!!

måndag 22 oktober 2012

Leva 5,6 år längre? Ja, tack!


I helgen har det varit några artiklar om hälsa, jobb och träning. Sammanfattningsvis kan man dra två slutsatser: det är vardagsmotionen som har störst betydelse och man ska träna i lugnt tempo för bästa möjliga hälsa. Det tycker jag låter bra! Jag tror att den träning som är smidigast är den man i störst utsträckning fortsätter med. Att cykla eller springa till och från jobbet. Att gå på ett lunchpass eller en lunchjogg. Att hinna en sväng till jobbets gym eller varför inte vara med i en träningsgrupp på jobbet. Jag tror dessutom att den inte fullt så högintensiva träningen är den man orkar hålla på med längst. Både med tanke på att man onekligen åldras och att kroppen sällan klarar av en hård träning en längre tid.


Jag får ofta frågan hur jag hinner med att träna så mycket. "Du har ju tre barn och jobbar heltid!" är en vanlig kommentar. Då berättar jag att jag i princip aldrig tränar kvällstid. Istället tränar jag till och från jobbet. En lunchjogg i veckan och kanske ett gymbesök. På helgen blir det långpass, men går jag upp tidigt så förverkas inte hela dagen. Och allt bygger på rutin och enkelhet. Att hitta de goda argumenten och anledningarna. Att försöka se något positivt med varje väderlek. Är det kyla och regn blir det färre som cyklar och därmed mindre trängsel. Är det soligt och varmt kan man kanske få lite solbränna på köpet. Kanske låter krystat men funkar i alla fall för mig.

Höstens färger är vackra...

...men det har varit mycket pölvarningar...

...och nu återfinns i princip alla löv på marken.


Visst tappar även jag motivationen ibland. Jag har haft halsont till och från under hösten och solen känns som den har gått från 100 miljoner watt till 10 watt den senaste tiden. Men då tröstar jag mig med att träningen inte måste vara perfekt. Det gör inget om ett pass blir mer lunka än löpning eller att cykelturen hem från jobbet går ovanligt långsam. Det blir desto mer frisk luft och desto snabbare återhämtning. Jag har dessutom inspirerats av min goda vän och tillika allra bästa löparkompis Anneli som haft otur med träning och förkylningar i höst men som ställt upp i lopp och faktiskt lyckats ta det lugnt, njuta och genomföra loppet med hedern i behåll. Anneli, grattis: du kommer leva ett långt och hälsosamt liv! Jag ska ta lärdom av detta!

lördag 13 oktober 2012

Långpassångest


För många är löpsäsongen över. Åtminstone tävlingsdelen. Nu är det teknikträning, alternativ träning eller i några fall rehab som gäller.

Min är just nu mitt uppe i den tuffaste delen: långa långpass. Med tre veckor kvar till New York Marathon, där jag den sista månaden navigerat mig taffligt mellan förkylningsvirus och överfulla arbetsdagar, var det idag dags för mitt längsta långpass på 32 km.

Förra helgen hade jag möjligheten att springa från Nacka till Värmdö i samband med att äldsta sonen spelade Nackamästerskapen i fotboll. Jag sprang 29 km i ett fantastiskt höstväder och hann tillbaka just när andra halvleken i sista matchen började. Idag blev det istället en nostalgirunda längs de sträckor jag brukat springa för 1,5 respektive för 3,5 år sedan, när jag tränat till Stockholm Marathon. Visst har jag sprungit långpass tidigare i höst, men då mest i kuperade elljusspår för att få bästa möjliga träning till Lidingöloppet.

När det gäller långpass på 30+ km så har jag en hel del ångest före. Det har blivit bättre med åren och kroppen klarar av passen bättre - förmodligen en kombination av mer erfarenhet, ett långsammare tempo och bättre kännedom hur jag låter min kropp återhämta sig på bästa möjliga sätt. Men ändå, det är inte jättekul. Det är oftast tufft, det tär på kroppen och det tar tid att återhämta sig.

Men ska man springa marathon så är det bara att gilla läget. Med gamla Sommar i P1-favoriter i lurarna och lite varmare kläder (2 grader ute) gav jag mig i morse iväg. Jag kände mig ganska optimistisk eftersom förra veckans långpass gått över förväntan. Och då hade jag ju dessutom lite ont i halsen. Idag kände jag mig 100% frisk! Vackert väder och en höstnatur som visade sig från sin bästa sida kunde dock inte förtränga kroppens ovilja att springa idag. Efter 15 km började jag fundera om jag skulle avbryta och ringa maken. Å andra sidan skulle jag då behöva leva med vetskapen att jag inte genomfört ett bra långpass. Så envisheten besegrade (som vanligt) kroppens signaler och 32 km senare var jag hemma.

2,4 grader, full mundering på!

Min återställare: Resorb, Bamyl och Relpax. Huvva!!


Skönt att den här långpassträningen nu är över. Nästa helg nöjer jag mig nog med 20+ km.

Vaden känns förresten helt återställd nu. Under ett kort besök hos sjukgymnasten konstaterades att jag egentligen bara behöver träna vadmusklerna lite oftare. Just det, det var ju det där med styrketräning...

måndag 1 oktober 2012

Cykelhaveri del, 3 eller: fattig


Tålamod är en dygd sägs det. Mitt tålamod är obefintligt. Däremot är jag väldigt envis. Den stora skillnaden mellan tålamod och envishet tycker jag ligger i vissheten om, eller åtminstone viljan, att nå ett mål. Jag kan härda ut rätt länge om jag vet att jag på så sätt kan nå målet. Men att bara fortsätta för sakens skull har aldrig varit min grej.

Idag tröt mitt tålamod. Jag var tillräckligt kry för att cykla till jobbet. Det ihållande regnet vägdes mer än väl upp av medvind och det faktum att jag fick röra på mig! I helgen hade jag dessutom monterat en ny cykelsadel på min cyclocross, närmare bestämt en som är identisk med den jag köpte för ett par år sedan och har på min racer: en Specialized Lithia. Superskön helt enkelt! Med för hösten anpassad cykelolja och nya batterier i cykellysena kändes inget omöjligt. Det var det inte heller...förrän jag cyklade hemåt och nästan nått Fotografiska museet, en dryg kilometer från jobbet. Något kändes väldigt konstigt och jag förstod direkt vad det var. Punka. Igen! Jag signalerade 'stopp' och stannade till. Jo, däcket var helt platt.

Eftersom jag befann mig tio meter från en stationär pump (där jag desperat pumpat cykeln sist jag fick punka) var det värt ett försök att pumpa däcket. Det var meningslöst. Jag kikade på däcket och såg en fem millimeter stor glasbit inkilad i däcket. Jahapp, inte mycket att göra. Cykelslang till slicks brukar jag ha med. Men cykelslang till crossens originaldäck: inte en chans. Faktum är att jag inte ens äger någon extra sådan. Eftersom jag lovat att vara hemma till kl 19, då maken skulle iväg på bio och jag som vanligt var lite sent ute, kände jag paniken växa. Efter en snabb konsultation med honom konstaterade jag att hemmet var fullt av såväl egna som andras barn och chansen att bli hämtad därmed lika med noll. Istället fick jag ringa taxi och beställa en med cykelställ. Ingen fanns ledig och det vara bara till att vänta. Tur i oturen gick det dock förvånansvärt snabbt tills en blev ledig och kom.

Klockan 19.04 och 460 kronor senare klev jag innanför dörren. Humöret var inte direkt på topp men jag hade i alla fall bestämt mig för en sak: aldrig mer en cykeltur utan extraslang. Inte ens med crossen!

Högt upp på 'gilla-listan'...

...och definitivt lääängst ned!