Älta Tigers Damlag

En trendkännare inom idrotten skulle möjligtvis snappa upp det. En ny våg är på väg att skölja in. Först kom Friskis och Svettis, sedan skulle vi ut och jogga Tjejmilen följt av längre utmaningar så som Marathon. Men marathon blev snabbt för kort och ultralopp blev det nya normala. Vi satte oss på cyklar och började trampa, En Svensk Klassiker blev superinne och efter det skulle man lära sig att crawla. Multisport och Triathlon. Ironman och X-terra. Glöm det, en ny epok är här: Mammahockey. Ja, du hörde rätt. Det startas lag runt om i landet av mammor som minsann tror sig kunna spela hockey om de bara får chansen.

I Älta är ishockey relativt stort. Om det inte varit för min man hade jag aldrig satt min fot i Älta ishall. Barnen hade aldrig spelat hockey och jag....hade för mitt liv inte blivit hockeybiten. Men nu är det som det är. Hasse spelar veteranhockey, åker till VM för veteranlag, är tränare för barnen som i sin tur älskar hockey över allt annat. I slutet på varje säsong är det dags för den stundom förnedrande mammamatchen där vi snör på oss skridskor, hittar några sunkiga skydd och försöker mobilisera mod och kraft. Det går sällan bra. Länge har idén om att träna ihop grott. Fick vi bara öva lite skulle vi nog bli mycket bättre.

I våras kände jag att det var dags att se om vi kunde starta ett damlag. Jag skickade ut en intresseförfrågan och gensvaret var långt över förväntat! Det fanns helt klart ett underlag för ett lag och nu har det blivit verklighet. Älta Tigers A-lag dam (som om det fanns ett B-lag...). Eller som vi själva kallar oss: morsor på is.

Varför skulle det här vara en trend? Jo, därför att det ser precis likadant ut på många ställen. I Stockholm finns knappt tio relativt nystartade mammalag. Och vad gör man då? Jo, man startar en serie. Sagt och gjort, veteranishockeyförbundet kör om ett par veckor igång första omgången i serien med namnet Dam Rekreation och som är en veteranserie utan åldersbegränsningar.

Vi har hittills haft två träningar med drygt 20 damer vid varje tillfälle. Laget är snart fullt med 40 aktiva spelare. Tänk om barnens lag hade lika många spelare.

Så vill ni delge en ny spaning på nästa fikarast, berätta om den allra senaste flugan inom motionsidrotten: mammahockey!

Älta Tigers A-lag Dam

Revansch

Efter att ha slickat såren från att inte ha kunnat ställa upp i Stockholm triathlon var det dags att packa väskan och åka till alperna igen. Den här gången packade jag allt från linne och shorts (som aldrig behövdes när jag var där i somras) till dunjacka, regnbyxor och mössa. Det skulle visa sig att det sistnämnda inte skulle behövas nu.

Sex hurtiga, sociala och vandringssugna tjejer landade i Geneve på torsdagkvällen och två timmar senare checkade vi in på ett klassiskt franskt hotell av fransk storlek. Det var så litet och trångt att man var tvungen att gå bakom bardisken för att komma från hotellrummet till matsalen! Men vad gjorde det - vi var i den nedre delen av Avoriaz och väderprognosen såg bra ut!

Morgonen därpå väckte väckarklockan oss vid sju och även om hotellägaren inte var så pigg på att servera frukost före åtta så fick han se sig tvungen. Strax därefter åkte vi iväg till Chatel där liftarna skulle vara öppna ett par dagar till. Vandringen var vacker, lunchmatsäcken god och sällskapet trevligt. Men avslutningen smällde ändå högst. Vi hade bestämt oss för att prova Fantasticable (http://www.fantasticable.com/), en linbana som är uppdelad i två sektioner och totalt 2,6 km lång. Man hänger under den och glider fram som en raket, med huvudet fram och magen ned. Med hjälm och glasögon och som i en kokong. 100 km/h kommer man upp i och det var häftigt! Först när man kom till slutet och skulle fångas upp av en stor gummisnodd märktes det hur fort man åkte! Galet och pirrigt, men väldigt kul!

Nästa dag höll vi till uppe i Avoriaz, en stad som inte liknar något annat, byggd enkom för turism och utan året runt-boende. Eftersom liftarna där stängt helgen innan var det som en spökstad - inte en själ så långt ögat kunde nå. Vi klättrade Via Ferrata och jag kände mig lite stolt när jag valde Dificile-vägen och klarade den utan problem. Och vilka vyer! Förlåt, mamma! ;-) Efter det lyckades vi avverka en vandringstur i Morzine som tog oss från 1400 till 2150 möh och storslagen utsikt. Jag ville aldrig vända tillbaka!

Även den sista dagen bjöd på vandring, den här gången i Le Gets och lunchen intogs med utsikt över Mont Blanc. Solcremen slösades och svettet rann. Underbart. Vilken revansch från i somras! Inte en regndroppe så långt ögat kunde nå.

Väl hemma igen försöker jag fokusera på löpningen. Den har gått sådär. Några långpass har jag klarat av på 12, 13 km men knät är inte jättepiggt. Nåja, det är väldigt skönt att springa långsamt, för det är det enda tempo jag klarar att hålla för att kunna springa flera kilometer. När det väl blir dags för New York Marathon, vilket inte är så långt borta, ska jag ta mig runt. På ett sätt eller ett annat!

Vaaackert!

Lunchpaus

Vandringled

Dags för en flygtur

wiiiiii!

Nördiga som bara den

Klättring från Avoriaz

Karin är klätteresse som fick gå först

Pirrigt men stolt när jag skulle forsera ett överhäng

Tur det är en Via Ferrata och inte friklättring!

Avoriaz påminner om spökstaden i Scooby Doo

Vandring på hög nivå

Besviken!

Efter en sommar, eller snarare ett år, av med- och motgångar med min menisk kände jag att nu börjar vindarna blåsa åt rätt håll. Knät börjar kännas bättre och det kanske kommer funka med Stockholm Triathlon och New York Marathon. Jag tror jag aldrig varit så lycklig över ett långpass som när jag satte på mig vätskebältet och gav mig av på en 15-km-runda. Tyvärr ville det sig inte bättre än att jag fick ont i knät...igen! Dumma menisk, vad ska man med sådana till??

Sjukgymnasten är uppmuntrande. Okej, det var dumt att bära 15 kg packning i fjällen, hade hon vetat att jag skulle göra det hade hon varnat mig. Men det är inte värre än att det bara blev en överansträngning som går över. Vi är överens om att jag nu ska löpträna tre gånger i veckan, öka en kilometer per gång och långsamt jobba mig upp i distans. Långsamt...loppet går om drygt två månader. Tid är något jag inte har och långsamt är inte ett tempo som funkar. Men okej, hellre ett knä som är helt än ett som är paj!

Desto mer laddad har jag känt mig inför Stockholm Triathlon. Sista Sickla Triathlon blev personbästa trots att jag är långsammare både i cykling och löpning. Men jag verkar faktiskt ha blivit lite snabbare på att simma. Nu tar jag dessutom några PT-lektioner i simning (kl 6.30 i Högdalsbadet!!) så det finns kanske hopp.

I fredags blev jag därför rejält oroad när jag kände av halsont. Dessutom blev jag hängig. Inte bra! När jag igår stod som funktionär på elitloppet insåg jag att det var en överhängande risk att jag inte skulle kunna komma till start. Att stå ute i regn gjorde ju inte saken bättre, men väl hemma bestämde jag mig för att åtminstone lägga fram alla grejer OM det nu skulle vara så att jag vaknade på söndag morgon och kände mig bättre. Det gjorde jag inte. Beslutet var lätt, ingen start för mig. Men åh vad det gör ont inombords! Under dagen var jag dessutom tvungen att åka in och lämna tillbaka chipet. Perfekt väder och massor av glada åskådare. En massa kompisar som kör och tar sig i mål på kanontider.

Jag är så besviken just nu! Jag önskar att jag hade anmält mig till något mer triathlonlopp. Men visst, det hade jag inte kunnat på grund av knät. Förvisso går Sala triathlon nästa helg men dels är den slutsåld, dels är min man bortrest och jag är hemma själv med barn.

Okej, det är i-landsproblem, jag vet. Men just nu deppar jag.

Rejält med kläder när man är funktionär i regn

I väntan på eliten...

En sommar med fina utsikter…?

Sommarens stora höjdpunkt var vår resa till alperna. Först en vecka i österrikiska Montafondalen, sedan fyra dagar i Engelberg och slutligen tre dagar som vi inte hade bestämt på förhand var vi skulle vara. Glada och förväntansfulla flög vi till Zürich och hämtade ut vår hyrbil. Efter två timmars bilresa var vi framme. Underbart! Vi hyrde en lägenhet i den lilla byn Gargellen. Konstaterade att vi glömt bort att mataffärer alltid är stängda på söndagar och spräckte budgeten direkt i och med middag på restaurang men tyckte att det fick det vara värt!

När vi vaknade upp nästa dag regnade det. Inte så lite, utan det öste ned. Regnbyxorna hade vi lämnat hemma eftersom vi inte kunde tänka oss att det skulle kunna regna så mycket i alperna. Åtminstone inte så många timmar!

Även om det inte regnade hela veckan i Österrike så var det kallare och blötare än förväntat. Och definitivt inte lika fint väder som i Sverige! Men mellan regnskurarna var det uppehåll och då var vi uppe på alptoppar och vandrade. En heldagstur tog vi oss runt på smugglarstigen och jag inser att min tyska inte är vad den varit när jag inte uppfattat att leden vi bestämt oss för att ta passade ej höjdrädda (ok för oss) och klättervana (svårt för en femåring att vara van att klättra). Vi gick på branta kammar och tjatade konstant på barnen att gå försiktigt. Men det var helt fantastiskt!

En del höghöjdsbanor och Via Ferratas blev det också under hela alpvistelsen. Och det blir bara roligare och roligare i takt med att barnen växer och blir duktigare.

I Engelberg var det förvisso varmare, men inte så mycket torrare. Även där var vi aktiva så fort det var uppehåll! Fiske, vandring och klättring. Tyvärr kunde vi sällan se den fina utsikten som vi visste fanns eftersom vi bokstavligt talat badade i moln. Jag var ju där förra sommaren och vandrade med betydligt bättre väder så det gjordet inte mig personligen så mycket. Men vandring i regn är betydligt tuffare för barn än vandring i sol. Pauserna begränsades och det vara bara till att fortsätta gå tills vi kom till något torrt att sitta på eller i. Veckans skratt fick vi dock när vi insåg att alla asiater som trängdes, inte bara på vårt hotell, utan framför allt i liften upp till Titlis, högst upp på glaciärtoppen klär ut sig till Sound of Music för att förevigas med många fotografier. Vilken affärsidé för de betalande astronomiska summor pengar för det!

De sista dagarna tillbringade vi i Falera. Falera hör ihop med Laax och Flims och medan Flims närmast kan jämföras med Åre i ’hip-faktor’ och Laax med Björnen så är Falera mer att likställa med Järpen. Lite lugnare, lite mindre…och mycket billigare!

Väl hemma så längtar jag redan till nästa resa! Som tur är ska jag med kompisar till Avoriaz redan om en månad. Jag håller dessutom på att titta på lite klätterutrustning. Vem vet, kanske kan det bli en Via Ferrata-resa nästa sommar? Men jag vill aldrig mer vara i alperna två veckor utan att kunna ha linne och shorts en endaste dag. För det var det definitivt inte väder för!

Nu gäller det att växla om till träning. Främst triathlon, men även marathonförberedelser. I förrgår körde jag Sickla triathlon för andra gången i sommar och det blev rekordsämsta tiden någonsin… Och så hoppas jag att det fina vädret håller i sig ett tag till!

Fikapaus ovanför molnen

Smugglarleden på gränsen mellan Schweiz och Österrike

Vackert!!!

Mulet...men åtminstone fina siluetter!

Hög koncentrationsnivå

Snart uppe!

Är man inte så lång får  man sträcka sig ordentligt

Vandring i Jämtlandsfjällen

Eftersom vi har stuga i Härjedalen finns det mycket natur att upptäcka om bara vädret är bra. Vilket inte alltid är fallet. Den här sommaren har vi haft en otrolig tur med fjällvädret (till skillnad mot när vi tältade i Sörsjön). Man och barn åkte upp på sommarens första riktigt varma dag och så fortsatte det. Själv flög jag upp med ett miniplan fem dagar senare. Under de drygt 30 år som mina föräldrar haft stugan tror jag aldrig att jag har badat så mycket som den här gången! Förutom de ständiga fiskeutflykterna - som jag avstår från - blir det en del mountainbike i vacker fjällmiljö, ja utöver promenerande och löpning såklart.

I närheten ligger Sonfjället och med sina 1 278 meter över havet utgör den en vacker vy från vår stuga. Den ligger lite avskild från de övriga fjällen så den sticker verkligen ut! I år kände vi att det var dags för alla barn att bestiga fjället. Med mycket fika och gott om tid begav vi oss till Nyvallen som ligger på drygt 700 meter höjd. Vår förvåning var stor då barnen studsade fram likt bergsgetter. På Lillfjället, som ligger halvvägs upp, tog vi en fika och barnen hävdade bestämt att här ville de tälta! Väl uppe på toppen var vi långt före tidsschemat. Dessutom bjöd vädret på en fantastisk upplevelse. I princip vindstilla och en molnfri himmel som gjorde att vi kunde se hur långt som helst! Det här gav mersmak.

Nästa dag gav jag och Hasse oss av kl 6.30 för att åka de 25 milen till Storulvån. Tanken var att vi skulle vandra Jämtlandstriangeln på tre dagar. Ryggsäckarna var förvånansvärt lätta, 15 kilo trots att vi hade tält och mat med oss. När vi gick till Kebnekaise för två år sedan vägde ryggsäckarna lika mycket - trots att vi varken hade tält, mat eller spritkök med. Men det är väl som med handväskor: man fyller dem tills de är fulla och ju större väskor destor mer lägger man i.

Vädret var helt okej får man väl säga. Inte sol, men inte regn. Okej, lite duggregn, men inte värre. Vi gick de 16 km till Sylarna i ganska raskt tempo och kom fram strax efter tre. När vi kom fram till fjällstationen konstaterade dock Hasse att skorna gått sönder. Minst sagt. I princip hela sulan hade lossnat! Planeringen fick därmed ändras raskt. Istället för att gå vidare till Blåhammaren tog vi en extra dag på Sylarna. Jag besteg toppen (1 762 möh) och Hasse fiskade. Öring till middag gick inte av för hackor! Min topptur bjöd dessutom på ett magiskt väder. Växlande molnighet och mer eller mindre vindstilla gjorde att sikten var mycket bra och att vi kunde äta lunch på toppen som har en liten platå på cirka 40 kvadratmeter. Den lunchen smakade bra!

Att det blivit vanligare med terränglöpning, trailrunning, kan jag verkligen konstatera. Många springer istället för vandrar. Med en mycket lätt packning avverkas kilometrarna betydligt snabbare, även om man måste ha ständig koll på var man sätter fötterna. Jag blev grymt inspirerad och har bestämt mig för att åka och kolla på egna terrängskor... I år har jag inte köpt något mer än nya löparskor i träningsväg så det känns som att budgeten kan tillåta det.

Dagen därpå gick vi tillbaka till Storulvån och åkte hem. Hasses skor hölls ihop med massiv silvertejpning och när vi väl var tillbaka hade skorna inte kunnat användas en endaste kilometer till! Den sista dagen i fjällen paddlade vi kanot - ja förutom fiske naturligtvis. Väl hemma igen längtar vi redan tillbaka. Men imorgon åker vi två veckor till alperna, så vi har mycket kvar att se och göra vad gäller fjäll!

Sonfjället är besegrat!

Sylarna med utsikt från Pyramiden

On top of the....Storsylen!

Oändligt långt?

Fjälltältets stormlinor utsattes på prov

Jo, en gång hade jag bara kortärmat på vandringen!

Behövlig fikapaus. Stenen hade perfekt lutning!

Silvertejp rules!

Säsongspremiär för Sicka Triathlon

Triathlonsäsongen är i full gång för de flesta. Men inte riktigt för mig. Småförkylningar och ett knä under rehabilitering har inte gjort susen för motivationen. I takt med att knät känts bättre har jag äntligen fått tillbaka suget. Idag var det så dags att sätta ihop simning, cykling och löpning i Sickla triathlon. Loppet körs varje onsdag, är gratis och - till Ältavägens bilisters stora irritation - välbesökt.

Efter några riktigt soliga och varma dagar var vattentemperaturen inte att klaga på. När jag förberedde mig insåg att jag glömt hur jag brukar göra med GPS-klockan. Skulle den vara över våtdräkten, under våtdräkten eller längre ut på handleden än vad våtdräkten når?? Efter lite konfererande med mer erfarna - eller snarare inte lika glömska - triatleter så bestämde jag mig för att ha den under, men att vika tillbaka våtdräkten lite så man ser startknappen.

Startskottet gick och jag fick genast nytta av mina lärdomar från måndagens simpass i Hellas med SCT där vi tränat masstart och teknik för att klara sig genom trängsel och sparkar. Det kändes bra men gick som vanligt långsamt. Växlingen till cykel kändes ringrostig - att det ska vara så svårt att få av sig en våtdräkt!! Väl på cykeln fanns det ingen riktig energi i benen men jag lyckades i alla fall ta mig runt och avancera lite i startfältet.

Den stora prövningen var löpning. Skulle knät hålla? Efter en snabb växling gav jag mig av och som alltid när man springer efter att ha cyklat så är benen stumma. Men jag har lärt mig att man inte ska nedslås av det utan att det oftast går snabbare än vad det känns. Så även denna gång. Runt tog jag mig på en helt okej tid, speciellt med tanke på att jag knappt sprungit alls sedan september. Men framför allt: det gjorde inte det minsta lilla ont! Inte ens 1%! Vilken lycka! Nu är jag på G!

Imorgon kväll bär det dock av till fjällen och familjen. Där blir det kanske lite löpning, lite mountainbike men även fjällvandring. Åsså umgänge och slappa! Ska bli hur härligt som helst!

Hur var det nu man skulle organisera sina grejer...?

Glada i mål!

Sörmlandsledens etapper 2-4

Med man och barn i fjällen är jag själv i några dagar. Först på torsdag är det min tur att få semester och åka till härliga Härjedalen. Det gäller att utnyttja tiden utan familj till att göra något som jag bara vill och kan. Eftersom jag inte är så bra på att bara slappa och hänga i huset så tenderar det att bli någon form av aktivitet (överraskande va?). Den här gången föll det mig in att jag länge tänkt att jag borde gå Sörmlandsleden men att det ännu inte blivit av. Trots allt så bor vi inte längre bort än 1,5 kilometer från den andra etappens start. Totalt har Sörmlandsleden 62 etapper och är över 100 mil lång inklusive avstickare. Den börjar i Björkhagen, strax söder om Stockholm, och ringlar sig söderut genom stora delar av Sörmland. Man kan gå enstaka etapper eller flera, det finns de som går hela leden. Några har tält med sig och övernattar längs med stigen.

Jag planerade att ge mig av tidigt men för ovanlighetens skull sov jag länge och vaknade först efter klockan åtta. Med ryggsäcken packad kom jag så småningom iväg. Jag var nöjd att jag kommit ihåg busskortet så jag skulle kunna ta mig hem. Däremot ångrade jag snabbt att jag vare sig tagit med toapapper eller pengar. Men, nöden har väl ingen lag sägs det.

Etapp 2 går från Skogshyddan i Älta till Alby gård i Tyresö. Etapp 3 vidare till Tyresta nationalpark. Vädret var perfekt, varmt men lite disigt och med några sköna vindpustar. Jag stannade och fikade och åt min medhavda matsäck, varma koppen, mackor och lite frukt. Och visst är det sant att maten aldrig smakar så gott som när man är ute och rör på sig! Jag stötte inte på så många andra, men av de jag stötte på så var hälften turister från andra länder.

Etapp 4 gick vidare till Rudan i Haningen och när jag kom dit var klockan halv fem och det fick räcka. 28 kilometer hade jag avverkat och fötterna började bli trötta. Nöjd och trött satte jag mig på bussen mot Tyresö och efter ett byte var jag tillbaka i Älta strax före kl 18. Middagen smakade väldigt bra den med och den intogs i tv-soffan. Det gäller som sagt att passa på  när inte barnen är hemma...

Sörmlandsleden är orangemarkerad

Blåbären smakade gott!

Vägarna är tydligt skyltade

Över stock och sten gick vandringen

Är detta Sveriges största myrstack?

Lunchen intogs vid Årsjön i Tyresta nationalpark

Finns det vildsvin i Sörmland??

En beskrivning av etapp 4

Medaljen är ju stentung!

För några veckor sedan bestämde jag mig för att anmäla mig till Stockholm Rollerski. Ett marathon på rullskidor. Jag åker inte så mycket rullskidor överhuvud taget, i synnerhet inte mitt i sommaren (eller...sommar och sommar...). Men det är en kul grej och jag blev inspirerad av en bekant, tillika irländare som åker Vasaloppet varendaste år och tränar rullskidor två dagar i veckan däremellan.

Med begränsat med tid - både i antal dagar till loppet och med tanke på annan träning som också fyller mina träningstimmar - så fick upplägget bli enkelt: ett pass på 15 km, ett på 25 km och ett på 30 km. Det kändes bra!

Inför lördagen såg det ut som det skulle bli regn och jag kunde trösta mig med att flera av mina SCT-vänner (Stockholm City Triathlon) skulle ställa upp i Vansbro Triathlon, en halv Ironman, där vattentemperaturen inte översteg 15 grader och luften var ännu kallare. Därtill spöregn! Tack och lov ställdes simningen in och ersattes av en extra löprunda, även om utmaningen fortfarande var kall, blöt och tuff!

Stockholm Rollerski är en del i Stockholm Challenge och man kan ställa upp i en av tre grenar, eller alla tre. Klockan 13 på lördag eftermiddag gick starten för rullskideloppet. Klockan 17.30 var det dags för 13 mil cykling och dagen därpå 21,1 km terränglöpning. Om det här visade sig bli kul och lyckat tänkte jag att nästa år kanske jag kunde anta hela utmaningen...

Utan regn och med funktionärer och trafikpoliser i tät skara som hejade gick så loppet av stapeln. Starten var på Götgatan, via Nynäsvägen ned till Örbyleden, vidare till Örby och Enskede och varvning runt Tele 2 Arena. Tre varv åkte vi och jag blev varvad av Sverigeeliten på rullskidor. Men det känns helt okej, jag var lycklig hela vägen. Sista varvet var tungt och när jag insåg att ett marathon inte alltid är 42,2 km långt utan i det här fallet sträcker sig nästan 45 km så värkte det ordentligt i kroppen. Men i mål kom tillbaka på Götgatan jag och jag ramlade inte en endaste gång!

I det här loppet fick man ingen traditionell medalj utan en gatsten med en medalj påklistrad. Kul!

Efter den sedvanliga kombon av migränmedicin och två Resorb kunde jag efter att ha duschat och bytt om njuta av middag och bio med maken. Det har jag aldrig kunnat efter ett 'vanligt' löpmarathon.

Om det blir en hel Challenge nästa år återstår att se. För visst kändes benen hur pigga som helst efteråt, men ryggen var rätt trött. Och jag vet att cykling med en trött rygg är jobbigare än man kan tro. Men jag kanske helt enkelt ska dubblera min träningsdos på rullskidor till dess till sex pass... :)

Jag är stolt!!!

Vi var inte så många som ställde upp i motionsklassen - de flesta deltog i tävling- eller elitklassen

Med siktet inställt på rullskidemarathon

Med ett knä som fortfarande kräver försiktighet vad gäller löpning så vill jag hitta roliga alternativ till cykling (och simning). Ett bra komplement är rullskidor. Jag har kommit förbi "jag skäms oerhört"-stadiet när jag rullar fram längs med Ältavägen via Hellasgården. Faktum är att det är en ganska behaglig träningsform om det inte vore för skaderisken. En svåger till mig föll så olyckligt att han gått på smärtstillande och rehabiliterats under en längre tid och det vill jag inte ska hända mig!

Men när en bekant i mina trakter (Älta) råkade ha vägarna förbi vårt hus berättade han att han ska ställa upp i rullskidemarathon i Stockholm Challenge. Det är tydligen seedningsgrundande inför Vasaloppet! Nu är jag i och för sig bara anmäld till Öppet Spår (en gång i Vasaloppsträngseln fick räcka) men tyckte det lät intressant. Jag gav mig ut på en 15 km-tur och kände att det här kanske kan vara något. Så jag anmälde mig och bestämde att två träningstillfällen ska det bli före den 28 juni då loppet äger rum. Igår avverkade jag 25 km, fortfarande med en positiv känsla.

Helst hade jag även ställt upp i cyklingen som går av stapeln samma dag fast på kvällen. 15 mil i söderförort blir en fin runda. Men jag saknar några att cykla med och eftersom jag inte kört så många långpass så får jag nog inse att det får vänta ett år eller så.

Annars har det varit lite småförkylt och därmed har träningen fått stå tillbaka. Lugn jogging har dock känts bra för kropp och själ och jag börjar faktiskt tro att det kan bli tal om ett marathon i New York i höst! På simfronten blev det premiär för utomhussimningen i onsdags då jag och en träningskompis satte på oss våtdräkterna och hoppade i Ältasjön. Vilken flytkraft!

Hoppas hinna med en 30+ km-runda på rullisarna innan det är dags, men på torsdag morgon beger vi oss tillsammans med bil och tält iväg till den årliga Sörsjönstältningen under en vecka. Som vanligt väntar fiske, höghöjdsbanor, löpning, bad och...äventyr. Denna gång över midsommar. Hem igen med tre dagar kvar till loppet är frågan om det blir så mycket mer förberedelser.

Hur som helst, det ska bli jättespännande!

Gran Fondo Stockholm 2014

Efter några veckor med minst sagt blandade träningspass tror jag nu att jag är på rätt väg. De första två löppassen efter meniskoperationen kändes inte ett dugg bättre än före operationen. Hoppet var på sparlåga. Simningen har nått den absoluta bottennivån och vi har tvingats lämna återbud till den planerade multisporttävlingen i september  Som salt på såret har jag inte heller fått till några bra cykelpass mer än till jobbet, annars brukar just cyklingen kunna få mig på bättre humör.

Men i måndags kändes simningen helt plötsligt lite bättre igen, i tisdags sprang jag 20 minuter i löpband utan att det kändes i knät och veckan har fortsatt på samma positiva sätt. Igår kväll bestämde jag mig därför att prova turen och ställa upp i Gran Fondo Stockholm. Inte den långa rundan, det är jag för dåligt tränad för. Dessutom var det start klockan sju på morgonen och jag behöver verkligen sova ut lite efter en intensiv vecka. Klockan tio startade 60-kilometersklassen och det passade mig perfekt. Jag har aldrig varit på Friends Arena och nu skulle jag få chansen att både starta och gå i mål där.

Jag har tidigare varit ganska anti Gran Fondo. Det är dyrt att delta och väldigt kommersiellt. Men 695 kronor för 60-kilometersloppet kändes prisvärt eftersom man inte bara får cykla, utan även får en tröja - och medalj! (Jag är noga med det efter att ha känt mig lurad varje gång jag åkt Vasaloppet eller Öppet spår...). Så strax före nio var jag på plats och anmälde mig. Min start var 10.40 och vilken dag!

Till skillnad mot Vätternrundan och Roslagshösten/-våren är det här ett lopp för en bredare publik. Det är inte lika många av cyklisterna som har vana av cykling i grupp inklusive cykeltecken och vett och etikett. Dessutom är det en hel del snirklar och kurvor och trånga passager.

Men en väldigt trevlig stämning räckte mer än väl för att det skulle bli ett kul lopp. Blåsigt och mycket ensamcykling är helt okej när man inte cyklar så långt.

Målet var att ha kul och ta det hyfsat lugnt. I mål kom jag och lyckades hålla snitthastigheten över 30 km/h. Det räckte långt, jag placerade mig sexa av 280 startande i damklassen! Mycket nöjd begav jag mig hemåt. Nästa år ska jag absolut vara med igen!

Nöjd i mål - med medalj!

Ettan vid varvning (7,5 mil) på långa rundan

Cykling på Friends Arena - så såg det ut

Ishockey för mammor

Så har sommaren gläntat på dörren. Värme och grönska lockar nog ut oss alla till trädgårdsarbete, studsmattor, löpspår, landsvägscykling och...ja, nu börjar jag snöa in på träning igen... Just nu är det lite väl mycket pollen åtminstone för mig, men det går ju tack och lov snabbt över.

Jag har dock tankarna på lite annat än sommarsysselsättningar. För några veckor sedan bestämde jag mig för att se om vi kan få ihop ett hockeylag för mammor/damer i Älta. Ett mail gick ut och gensvaret jag fick var långt över förväntan. Idag har jag inte mindre än 30 intresserade mammor, allt ifrån nybörjare till mer erfarna hockeyspelare. Som gräddan på moset kom därtill ett mail från Haninge Anchors som bjuder in till möte för att se om det går att bilda en veteranserie för damer i likhet med den som finns för herrar - där bland annat min man ska till Riga på tisdag för att spela veteran-VM i ishockey. Det vore något för oss, kanske ett VM i Milano eller Paris kunde passa?

Så till vintern 2014/15 startar vi ett damlag i Älta hockey så får vi se varthän det barkar. Vi har gott om pappor som gärna ställer upp som tränare, men i ärlighetens namn tror jag vi klarar mycket av träningen själv om vi bara får lite hjälp att planera bra träningsupplägg. Jag menar, vi är ju trots allt ett gäng drivna morsor som är vana att ta ansvar och få saker att hända...

Tills dess ägnar jag mig åt mer traditionella sommarsporter. Efter en påsk i fjällen där längdskidor varvades med mountainbike blev det igår årspremiär för cykling med Hofvet och idag en skogstur med mountainbiken. Det är snart tre veckor sedan jag opererade menisken och om en dryg vecka blir det sannolikt dags för det stora testet med stort T, löpprovet. Det känns inte särskilt hoppfullt, men visst önskar jag att det för första gången på snart nio månader ska kännas bra!

På olika lag - men ändå vänner. Bild från en av årets mammamatcher

Rapport från Artro Clinic

Efter en handläggningstid som till och med får min man, som har privat sjukvårdsförsäkring, att imponeras var det så idag, en vecka efter mitt första besök, dags att göra artroskopi. För lite drygt 20 (!!!) år sedan opererade jag korsbandet i det andra knät. Då var artroskopi något nytt och revolutionerande. Idag görs det på löpande band. Rehabiliteringen efter operationen ser dock väldigt annorlunda ut. Jag gick med kryckor i totalt fem månader under det år jag hade av korsbandet. Nu är det 'upp och hoppa' från dag ett.

Nåja, min skada gällde ju menisken. Om det nu var menisken. Ortopeden som jag gått hos blev osäker vid mitt senaste återbesök. Även läkaren, tillika forskare och knäspecialist, tvekade. Men okej, det kan väl vara värt att gå in och kolla. Mina förväntningar var låga och jag har känt mig rätt deppig den senaste veckan. Om det nu är en skada som inte går att åtgärda, innebär det då slutet på min löpkarriär? Okej, karriär är väl verkligen fel ord...men åtminstone mitt stora intresse att jogga... Jag är ju dessutom anmäld till New York Marathon i år (igen) och har bokat flyg och hotell för både mig och familjen.

Jag fick frågan om jag var nervös igår kväll. Nej, inte direkt. Mest nervös var jag över hur jag skulle överleva en förmiddag utan mat och dryck. Så innan jag la mig igår, efter en förberedande dusch med desinfektionsmedel (som hårinpackning fast tvärtom - inte hänsynsfullt mot ett tunt hår som mitt!) tog jag för säkerhets skull en extra stor tallrik med fil, havrefras och musli. Busigt värre! Sov som en stock gjorde jag också och kom för ovanlighetens skull iväg i god tid. Så när bussen fastnade i bussköer vid Slussen blev jag inte ens stressad. Tänk om livet var så varje dag!

Efter ombyte och två bedövningssprutor som verkade mer anpassade till en häst än en stackars Jenny var det så dags. Eftersom jag inte sövdes utan bara fick lokalbedövning kunde jag följa allt live på en tv-skärm med läkarens förklaringar av vad jag såg. Knäskålar, menisker och korsband om vartannat. Allt såg jättefint ut. Men som tur var såg hon också något litet som inte var helt som det skulle på den bakre menisken. En lite fransig kant. Hon klippte och dammsög om vartannat tills kanten var jämn och fin och alla små lösa bitar borta. Fascinerande! Hon visade också att korsband och främre menisk såg jättefina ut och att det inte fanns några tecken på artros. Puh! Nöjd avslutade hon ingreppet och konstaterade att det var rätt beslut att göra det och att det mycket troligt skulle bli bra nu.

En sjuktransport hem senare och en ordentlig lunch ligger jag så nedbäddad i sängen med knät högt. Jag tackar sjukvården för en fantastisk behandling- Tänk vad mycket man kan få för ett frikort. Hoppas att smärtan inte ska bli allt för jobbig när bedövningen så småningom släpper. Men det kan jag leva med. Jag är glad!!!

En skada på menisken

Korsbandet u a

Med saxen friserades menisken