God jul från ett vinterlandskap!

Så blev det jul igen. Hösten har förvisso som alltid gått fort, men den har varit slitsam. Därför var det extra skönt att vi bestämt oss att fira både jul och nyår i fjällen. Inte så många måsten som hemma.

Trots att det är relativt lite snö så är det helt fantastiskt! -10, vindstilla och sol. Fullbokat i stugorna men var är alla?? I skidbacken verkar de inte vara. Kanske på after ski eller vid spisen? Vi fick en fin dag i backen och har även julpyntat lite. En gran har vi huggit oss och det känns riktigt bra! Imorgon blir det en mysdag. Självklart lite skidor också. Hoppas kunna åka lite längd också, och med tio skiddagar så ska det inte vara några problem. Extra glad är jag att knät höll för slalom.

God jul!

Älta Tigers mammor har nu officiellt börjat hockeysäsongen

På grund av färre aktiva hockeyspelar i Älta IF har vi fått ge tider till konståkningen. Det måste vara det enda skälet till att mammorna inte kommit igång med träningen tidigare, för vilja och ambition finns det gott om!

Vi var därför otroligt laddade idag. Jag började dagen i ishallen redan klockan 8, då skridskor skulle snöras till yngsta killen. Därefter hade mellankillen match och sedan var det äntligen vår tur!

Hasse hade visst köpt nya skydd av olika slag. På plussidan var att de såg rätt fräscha ut och att de inte luktade så förskräckligt (ännu). På minussidan var att de kändes förfärligt stora. Har Hasse växt eller jag krympt? Förmodligen ingendera, däremot växer skydden. De blir bara biffigare och biffigare. Till nästa träning har Hasse lovat att jag ska få låna hans gamla benskydd. Är man dålig på att göra översteg är det inte direkt lättare när tre nummer för stora skydd gör att man knappt kan ställa en skridsko framför den andra.

Det var så himla kul! Uppvärmning: alltid lite förnedring när äldsta killen visar hur vi ska göra och det ser så lätt ut, för att därefter försöka härma och inte fatta hur något som ser så lätt ut kan vara så svårt! Därefter lite teknik, vilket förmodligen är det vi behöver träna mest av, åsså slutligen match. Min komparativa styrka ligger i att jag är hyfsat vältränad och har en vinnarskalle. På ren vilja kommer man långt och mot slutet, när många börjar bli trötta, har jag alltid en växel till att lägga i.

Sjukt svettig, med trötta höftböjare men bäst av allt: med ett helt smärtfritt knä, klev jag av isen. Tänk att ruscher efter en puck är så mycket lättare och roligare än korta intervaller på löppasset. Egentligen skulle man träna mycket mer hockey, löpningen sannolikt få en ordentlig skjuts framåt.

Nu ser vi fram emot nästa träning och en och annan av oss kommer nog ha något så udda som nya hockeygrejer på önskelistan till jul...

Trötta men stolta hockeymorsor

Finns det tro finns det hopp!

Hösten har varit tung på många sätt. Nu skönjer jag äntligen slutet och därtill lite andra positiva nyheter. Att inte kunna springa på ett par månader är öken. Tur att det finns annat att träna - för träningsdosen har verkligen inte gått ned. Simningen har legat ganska konstant på två dagar i veckan, cyklingen på 4-5 och rullskidor och eller styrketräning på 1-2.

Men jag har verkligen saknat att springa. Inte minst med Anneli. När jag cyklar hem från jobbet tittar jag avundsjukt på alla som springer hem från jobbet. Meniskskadan var inte så farlig sa läkaren, men efter en månads sjukgymnastik har jag inte märkt någon som helst förbättring. Därför var det med visst motstånd som jag gick dit idag igen.

Sjukgymnasten, som är specialiserad på idrottsmän och kvinnor med liknande problem, har dock aldrig hyst minsta tvivel vad gäller min rehabilitering och som vanligt kvittrade hon därför på om hur fina mina små muskler runt knät börjar se ut och procent hit och dit. Jag lyssnade väl med viss skepsism. Men så började hon prata om löpning och att jag faktiskt ska sikta på att komma igång om exakt en månad. Visst, bara 10 minuter första gången, men med två pass i veckan och öka på 5 minuter varje pass så är jag snabbt uppe i bra längder igen!

Jag frågade lite försiktigt hur det var med längdskidor, eftersom jag nog glömt att berätta att jag har ett Marcialonga att avverka om 1,5 månad. Inga problem, blev svaret. Skidåkning utför är dock lite mer tveksamt, jag får känna efter helt enkelt. Slutligen erkände jag att jag tänkt spela hockey på lördag, eftersom mammalaget nu äntligen fått träningstid i ishallen - vilket vi verkligen behöver med tanke på att vi ska vara med i en mammahockeyturnering i mars - och hon svarade att det nog kunde gå bra.

Som gräddan på moset hämtade hon därpå ett viktbälte som jag lovar träna flitigt med och ett knäskydd med en insydd kudde som tydligen trycker på ett ställe vilket gör att knät inte viker 'inåt' och förebygger smärta vid belastning.

Tänk att man kan bli glad för så lite...å andra sidan är väl hälsan det mest värdefulla man har. Nu är det kanske inte 'full fart framåt' som gäller, men snart 'mer fart framåt'. Och det räcker långt.

Sjukgymnastik * 2

Plogning av Ältavägens cykelbana, 10 poäng!

Så kom snön. Lite senare än förra året, men ändå i god tid för att få gång julstämningen. Frågan är om den ligger kvar så länge?

I vinter har jag bestämt mig för att sätta dubbdäcken på crossen och fortsätta cykla på den. Tidigare år har jag bytt till mountainbiken. I år känns det betydligt tyngre att cykelpendla på den. Förmodligen eftersom jag cyklar mer ofta nu, oftast fyra till fem dagar per vecka mot cirka tre dagar förra vintern. Men också för att jag inte löptränar alls nu och då vill jag att cyklingen ska bli så lik sommarcyklingen som möjligt.

Jag vet inte hur många tidningsartiklar jag läst under hösten om att i vinter ska Stockholms län lägga mer pengar på plogning av cykelvägar än någonsin, med tanke på hur inne det är att cykla.Min erfarenhet är att cykelbanor vintertid förvisso plogas hyfsat snabbt. Felen ligger snarare i att 1) de plogas för slarvigt med mycket snö kvar på banan och 2) när den snön blivit mjuk och moddig så skulle en till plogning göra cyklingen betydligt säkrare och trevligare.

Mina förväntningar har trots alla löften inte varit högre än tidigare. Döm då om min förvåning när jag såg hur cykelbanan såg ut efter första snöfallet. Helt tom på snö. Otroligt! Visst, det har inte snöat så förfärligt mycket, men det märks att man lagt tid och möda på plogningen. Nu hoppas jag innerligt att det ska fortsätta på den vägen i vinter.

Däcken är nu bytta till splitter nya dubbdäck - fast jag erkänner att de inte är nya utan två år gamla, men har hängt oanvända i förrådet. Därtill får jag också medge att jag inte ens kunde få crossdäcken av cykel, än mindre på dubbdäcken. Tur man har en stark man med oändligt mycket mer tålamod än jag själv. Annelis "en god kvinna reder sig själv" ekar i mitt huvud och jag skäms. Men vad göra, det var fullkomligt omöjligt!!!

Nu är så cykeln pimpad och jag är laddad. Helgen är slut och inte ett endaste träningspass har det blivit för egen del - vet inte när det hände sist. Å andra sidan har barnen täckt upp för mig. Två ishockeymatcher, en innebandymatch, en fotbollsträning, två hockeyträningar och två simträningar. Och en allmänhetens skridskor.

Apropå hockey har det kommit en inbjudan till Älta IF om att ställa upp med ett mammalag i en turnering i mars. Klart vi ställer upp. Det ska bli jättekul! Lite mer att träna, men det brukar ju alltid gå att få ihop. :)

Ordentligt plogade cykelbanor - me like! :)

Klagomuren, tack!

Okej, jag brukar hålla ångan uppe, tänka positivt, se möjligheter, peppa och allt det där. Men ibland känns det inte så värst optimistiskt. Sista veckan har varit en sådan period.

Anneli har tipsat mig om att äta zink. Jag är egentligen emot allt vad kosttillskott heter, jag tror att en allsidig kost med mycket frukt och grönt gör vitamintabletter och dylikt överflödigt. Men i somras köpte jag en burk zinktabletter efter en vår med halsont. Visst kändes det bättre (placebo???) och när burken var slut funderade jag på om jag skulle köpa en ny. Jag beslutade mig för att avstå och jag märkte heller ingen skillnad. Faktum är att hösten varit ovanligt fri från just halsont. Tills för en vecka sedan. Som vanligt får jag lite ont och blir lite hängig, men inte värre än så. Fick avstå något simpass och någon cykling, men inte mer än så.

När jag så var helt återställd igen dröjde det inte mer än två dagar förrän jag vaknade med en känsla av att inte vara helt hundra, utan bara...typ 90%. Blä!!!

Knät är inte heller något vidare. Menisken gör sig påmind och efter två veckor med trista sjukgymnastikövningar var det så dags för återbesök idag. Ingen höjdare! Trots beröm för att rätt muskel växt till sig ordentligt har jag snarare mer ont än tidigare. Jag har svårt att intala mig själv att jag kommer bli bra i knät - utan operation. Och tro mig, jag vill inte opereras! Löpförbudet kvarstår och det känns som att jag aldrig kommer springa smärtfritt igen.

Dessutom har cyklingen inte heller varit så inspirerande. Förra veckan var det dags att cykla på dubbdäck med MTBn. Det är inte särskilt kul, trots all pep talk jag haft med mig själv. Hur har jag tidigare vintrar lyckats cykla till jobbet utan gnäll?? Tack och lov blev det mildare och den här veckan är jag tillbaka på crossen igen. Men imorse när jag 05.50 gav mig av i stormbyar som blåste rak motvind fick jag vända om efter tio meter och ta MTBn - det var snorhalt! Turen tog ungefär 10 minuter längre än planerat och jag blev sen till simningen. Med andan i halsen bytte jag om på nytt världsrekord och hann åtminstone värma upp lite innan dagens intervaller drog igång.

Näe, man måste faktiskt få klaga ibland. Få ventilera. Så nu gör jag det. Det kommer bättre tider, jag vet. Men just nu känns det lite sådär.

Klagomuren (inte den i Jerusalem, utan den som man kunde ringa in till på SVT) stängdes visst 2004. Saknar den ibland. Det finns det säkert fler som gör. Vi kanske skulle starta en ny, för vad det nu må gälla.

Nocebo-effekten?

Jag har hört det diskuteras mycket på sistone om det är optimisten eller pessimisten som bidrar mest på en arbetsplats. Jag har alltid sett mig som en 'det löser vi'-person, som gärna bejakar andra, men visst kan även jag säga att det går aldrig! Som en klok person sa på radio häromdagen så är det väl ändå det vi gör som har störst betydelse. Vare sig vi tror att den globala uppvärmningen är ett problem eller spelar ju det ingen roll. Det är vad vi gör åt det som har betydelse.

Något som intresserar mig desto mer är placebo-effekter. Och den motsatta termen, nocebo. Placebo-effekten, dvs en påverkan som bara beror på förväntningar, funderade jag mycket när jag sprang Stockholm marathon 2011 och under våren hade magproblem. Jag fick möjligheten att delta i en studie där man fick testa ett preparat som skulle förebygga detta. Eller placebo. Jag visste inte, det var äckligt att dricka det i vatten utspädda pulvret men hjälpte gjorde det. Om det nu var det verksamma medlet... Ett halvår senare fick jag reda på att det var preparatet jag fått och inte placebo. Jag blev besviken. Hade hoppats att det var placebo, men icke...

Nocebo innebär att man bli sjuk av ogrundade anledningar. Man tror att man blir sjuk på grund av elektricitet, medicin, gifter, mat med mera. I själva verket är anledningarna ogrundade och man blir sjuk för att man förväntar sig det - motsatsen till placebo. Det är väl helt okej när min mormor, på den tiden hon levde, blev förkyld så fort ett fönster stod lite öppet och (eventuellt) drog. Men när sexualförbrytare skyller på tvång snarare än att själva agerat så går det för långt!

Här kommer några bra länkar till mer om ämnet:
http://www.dn.se/ledare/signerat/placebonocebo-sjuk-av-negativism-frisk-av-hopp/
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/biverkningar-beror-pa-placebo
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=5628690

För egen del försöker jag anamma placebo-effekten ganska ofta, i synnerhet just nu. Så fort jag får en åkomma eller liknande så försöker jag hitta något att hänga upp mig på som jag inbillar mig ska göra mig frisk. Med en diagnos som säger menisk-skada och ett antal sjukgymnastikövningar på ett handskrivet papper så försöker jag intala mig att allt ska bli bra. Men vaddå, det går ingen nöd på mig under tiden. Cykling, simning, rullskidor (synd bara att de sandat cykelbanan sedan halkan slog till i veckan) och inte minst sjukgymnstikövningar fyller träningskalendern ändå.

Idag bytte jag ett av MTB-däcken till dubbat. Nu är jag alltså redo för lite halka. Får se vad det blir imorgon bitti, det är kallt men torrt ute. Att byta från cyclocross till dubbad MTB tar emot, men better safe than sorry... Hörde förresten att hela Vasaloppsveckan är fullbokad. Jösses, vilken värld vi lever i!

Livet är föränderligt...

Jag har alltid varit bra på att planera och jag har alltid varit bra på att träna. I tidig ålder fyllde jag på egen hand - ibland utan mina föräldrars vetskap - min kalender med diverse aktiviteter, ganska ofta av idrottskaraktär. På fritids skrev jag upp mig på varendaste utflykt (på den tiden gjordes sådant på fritids...) tills man var tvungen att begränsa antalet aktiviteter till en per vecka och barn. På barnens möte som hölls varje vecka var jag ofta ordförande...eller sekreterare.

Två sporter har jag emellertid aldrig varit särskilt framgångsrik i: skridskor och simning. I vuxen ålder har jag till slut lyckats förbättra min förmåga väsentligt inom dessa grenar, även om det har krävt mycket tid, tålamod och...träning!

Blickar jag några år tillbaka kan jag konstatera att livet är minst sagt föränderligt. För fem år sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att jag vare sig skulle vara en inbiten cyklist eller en entusiastisk simmerska! Att åka rullskidor tyckte jag var oerhört nördigt och något jag aldrig i hela mitt liv skulle göra. För fem år sedan var det löpningen som var min grej och löplopp var det enda som jag intresserade mig för.

Idag är det istället löpningen som står i skymundan. Förra veckan magnetröntgades knät och i tisdags gick jag på återbesök hos läkaren, Carter Farrell, en både kunnig, pedagogisk och trevlig läkare. Det var som han misstänkt från början en meniskskada. Eftersom det är en 'snäll' sådan hoppas både han och jag att sjukgymnastik ska få ordning på knät och att operation inte behövs. Tack och lov funkar det utmärkt att simma, cykla och åka rullskidor medan löpning känns sådär.

Så jämfört med för fem år sedan är det nu helt andra sporter jag utövar. Men en sak är oförändrad: min iver och glädje att träna...

Rullskidor, min nördigaste sportpryl...

Men vem bryr sig egentlingen...?

Jag har inget Facebook-konto. Den främsta anledningen är att jag inte vill ta tid från annat till att hålla på med Facebook. Enligt statistiken ägnar genomsnittskvinnan 80 minuter per dag åt Facebook. Lite på bussen, lite på jobbet (!), lite på kvällen. Jag skulle säkerligen inte vara något undantag...men var ska jag hitta 80 minuter? Visst har jag lite koll på Facebook. Kompisar berättar glatt att "jag såg dig på Facebook" och vet om att jag simmat i sjön i helgen eller vandrat i alperna. Vad är det egentligen de sett, undrar jag ofta nyfiket, men svaret får jag ju aldrig. Många grupper kommunicerar (bara) via Facebook. Till exempel fick jag i höstas frågan om jag ville vara med på en satsning mot Vättern 2014 med en sponsrad sub 8-grupp som sökte kvinnliga cyklister. All information fanns på Facebook. Men tack och lov kunde de tänka sig att skriva ihop ett PM även för en konservativ vägrare som jag...

Ett annat övervägande skäl till att jag inte Facebookar är att jag har svårt att fatta hur folk kan bry sig så mycket om vad alla håller på med på dagarna. Alla dessa bilder, oviktiga självutlämnanden och inlägg. I couldn't care less!

Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. För precis som med Facebook tänker jag: vem bryr sig? Vem bryr sig om vad som försiggår i mitt huvud och alla mina reflektioner kring träning. Jag har ju dessutom inget nytt eller revolutionerande att skriva om. Jag är ingen kändis och kommer inte tillhöra den absoluta toppen i någon sport. Bland de mer amibitiösan amatöridrottarna är jag en riktig medelmåtta!

Men så får jag kommentarer från de mest oväntade håll. Det kan röra sig om en hockeymamma som glatt närmar sig mig på träningen och vill ha lite tips till sin egen träning. Eller en jobbekant som berättar att de läser min blogg och tycker den är intressant. Mest glädjande av allt är dock att min närmaste familj läser min blogg. De tycker ju i övrigt att jag gärna kunde sluta med allt fanatiskt tränande och bli lite mer...normal. Men de vet å andra sidan att det aldrig kommer hända..

Så jag lär fortsätta ett tag till. Den här veckan har höstträningen löpt på i en ganska typisk takt: cykling fyra dagar till och från jobbet, två simpass, ett cirkelpass på gymmet och ett rullskidepass. Höstfärgerna är fantastiskt vackra och jag hade gärna ägnat lite tid i skogen bland sol, höstlövs och kanske lite svamp. Men istället blev det Nackamästerskapen i fotboll och diverse annat....men vem bryr sig...jag har njutit till 100%.

Vackra höstfärger tidig morgon på rullskdorna

Vintersäsongen 2013/14 har börjat!

Efter sol och värme i Engelberg blev det kyla och mörker i Sverige. Kommande helg bjöd dessutom på Ishockeyns dag i Älta. Förutom det obligatoriska cafeteriapasset blev det mycket skridskor för hela familjen... Hasse spelade Veteranmatch mot B-laget - som vanligt en jämn kamp. Mellankillen spelade inte mindre än tre matcher och jag och minstingen körde Allmänhetens mitt på dagen. För mig var det säsongspremiär på skridskor medan övriga familjemedlemmar redan kört en hel del. Innerst inne längtade vi dock såklart efter det avslutande skridskodiskot, då även äldsta grabben anslöt efter diverse innebandyaktiviteter. Lillkillen längtade mest och det är fascinerande att en femåring redan har så starka minnen och positiva intryck av en händelse som ägde rum för ett helt år sedan!

Dagen efter blev det ytterligare en premiär när rullskidorna åkte fram. Jag kan glatt konstatera att simningen gett en bra "för-försäsongsträning" då det gick hyfsat fort redan första gången. Rullskidor må vara nördigt, men det är väldigt kul att åka! Eftersom Marcialonga går av stapeln redan den 26/1 är det bra att komma igång tidigt. Vem vet, det kan ju faktiskt vara så att barmarksträning blir den enda möjliga träningsformen i Stockholmsområdet fram till dess! Tur att vi åtminstone planerar att tillbringa mellandagarna och nyåret i fjällen - så det blir några garanterade skidturer...

En inte fullt lika efterlängtad och planerad premiär blev det även igår. Det visade sig nämligen att kvällens simpass i Stockholm City Triathlon skulle vara...vattenpolo! Anneli hade uppmärksammat detta redan på eftermiddagen och vi tvekade väldigt mycket om vi ens skulle åka dit. Men att kasta in handduken är ju inte riktigt min - eller Annelis - styrka så vi packade våra grejer och begav oss. Lite lättade blev vi när passet inleddes med övningar två och två. Men en halvtimmes match var tufft, speciellt bland en massa killar som bemästrar simning betydligt bättre än jag. Den avslutande lagkappen där alla skulle simma 50 meter frisim....med en boll...fick mig verkligen att konstatera att vattenpolo inte är något för mig. Det blev Hasse väldigt glad av att höra när jag kom hem.

Tyvärr kan jag också konstatera två mindre bra saker: 1) jag har fått en skada på menisken och 2) jag har (till följd av detta) blivit gammal. En meniskskada är i mina ögon en typisk 40+skada. På den ljusa sidan är att skadan är av lättare karaktär, knät kan sannolikt rehabilitera genom gammal hederlig sjukgymnastik istället för operation. En magnetröntgen ska dock säkerställa skadeläget först. Dessutom kan jag träna ganska obehindrat med undantag för löpning som inte känns så jätteskönt just nu.

Slutligen måste jag säga att jag är väldigt glad att jag inte anmält mig till vare sig Lidingöloppet eller New York Marathon i år. Mina skäl, att det varit för mycket annat i höst och att jag oftast är förkyld just när Lidingöloppet äger rum, var verkligen giltiga. Mycket riktigt kom ett lätt halsont förra veckan och inte har jag hunnit springa så värst mycket den senaste tiden. Seek good in bad som någon klok person konstaterade... :)

Knattehockey, Team 06/07/08

Vandring och klättring i Engelberg - här vill jag bo!!!

Strax efter att träningsvärken utan dess like börjat lägga sig var det dags att styra kosan mot nya utmaningar. Jag, Inger och Madde tog flyget till Zürich på torsdagskvällen och därifrån tåget till Engelberg. Förutom vandringskängor hade vi packat ned både regnkläder och mössor, tillbehör som vi tack och lov aldrig skulle komma att behöva använda!

Klockan nio gav vi oss av. Första dagen blev det vandring mellan ett antal alpsjöar. Varma koppen, bröd med mjukost och nescafe smakar aldrig så gott som när man vandrat långt och sitter med en vy utan dess like! Dagen avslutades med en nedstigning på totalt 1200 höjdmeter och våra ben fick jobba betänkligt. Vi var inte tillbaka i Engelberg förrän strax före klockan sju på kvällen och gick då direkt till en restaurang, åt pasta som sköljdes ned med ett par öl för att sedan gå tillbaka till hotellet, duscha och stupa i säng.

Nästa dag hyrde vi klätterutrustning och ägnade dagen åt att klättra på ett par av Engelbergs Via Ferrator. Via Ferrata, eller järn-gata, är en sorts klätterled som ursprungligen preparerades av soldater under första världskriget för att kunna ta sig fram i alpterrän. Men det sägs att Via Ferrata egentligen kommer från Via attrezzata, ”Fullt utrustad väg” och går ända tillbaka till mitten av 1800-talet.

Hur som helst, med en dag som bjöd på fantastiskt väder (vet inte hur många gånger jag skrivit så i år, men det är ju ett år där vädret går från klarhet till klarhet...) fick vi många storslagna vyer och fina stunder. Inger kämpade med (mot?) höjdrädslan och vi imponerades av de schweiziska barnen som lyckades ta sig upp för passager som vi själva tyckte var hyfsat avancerade. Brunnistöckli och Rigidalstock besegrades och vi var rejält möra i benen när vi tagit oss upp och ner för 800 väldigt branta höjdmeter. Men till skillnad mot gårdagen hann vi ner i bättre tid och hann till och med ta en "after walk-öl".

Sista dagen blev det vandring av mer horisontal karaktär. Eller horisontal och horisontal, ett par hundra höjdmeter upp och ner blev det när vi vandrade runt ett berg för att se baksidan. Vi konstaterade att alla kossor har koskällor av storleken större (och då menar vi ALLA kossor) vilket gjorde att det klinkade och klonkade konstant. Tiden räckte inte längre och vi var sugna på mountainbike, på glidflygning med fallskärm, på mer vandring och klättring och på...att komma tillbaka helt enkelt.

Nåja, klockan 17 tog vi tåget tillbaka till Zürich och flög hemåt. Strax efter midnatt stupade jag i säng med ett leende på läpparna. Jag har en dröm om att bli bergsguide och den har inte blivit svagare under helgen. Kanske Hasse kunde bli fiskeguide och barnen...ja de hänger ju bara med!

Vackra vyer längs med klätterleden

Tre nöjda klättrare!

Madde tog täten

En återblick...

Änglarnas berg högt över molnen

Kossorna var charmiga men något högljudda

Engelberg - inte bara en vinterskidort

STAR - JP Morgan Multisport Challenge

Lördag den 14 september var det så dags för årets sista kraftprov, STAR - JP Morgan Multisport Challenge. En lagtävling med fyra deltagare som ska cykla MTB, springa terräng, paddla kajak och ytterligare ett hemligt moment. Allt med orientering som röd tråd.

Med en rätt begränsad erfarenhet av MTB men hyfsad koll på orientering kändes det spännande. Vädret var bästa tänkbara och vi i lag Handelsbanken kände oss väldigt taggade. Utrustningen i triathlon känns helt plötsligt som ingenting jämfört med multisport. Vätskebälte, camelback, kompass, gels, bars, extra slang, däckborttagningsverktyg, cykelskor, löpskor, hjälm, vätska och den obligatoriska utrustningen första hjälpen-förband, visselpipa, karta, karbinhake och band (att fästa mellan oss om någon behöver draghjälp) mm mm.

De tre timmar vi hade till godo att förbereda oss på innan starten skulle gå sprang iväg. Vi fick kartor och bestämde färdvägar, vår taktik var att hålla oss på välbekanta vägar i så stor utsträckning som möjligt. Vi fick reda på vilken ordning vi skulle utföra grenarna i och därtill fick vi veta att det hemliga moment skulle bli paddling på madrass. Där kom mina medtagna simglasögon väl till pass!

Startskottet gick 12.05 och det första momentet var terränglöpning två kilometer - för att sprida ut startledet lite - utöver våra 15 lag tävlade några i par om två och två. Efter första växlingen var det dags att paddla luftmadrass bort till en ö och tillbaka. Det var svårt att paddla rakt men väldigt kul! På gott humör tog vi oss an orienteringen. Det blev inga missar och vi växlade in som trea med humöret på topp! Ganska snabbt gick vi förbi tvåorna - det här gick bra. Vid femte kontrollen tappade jag dock karthållaren och det tog tid att försöka få fast den tills vi konstaterade att det inte gick. Utan en karta framför ögonen sjönk säkerheten. Vi tog en avtagsstig för tidigt vid sjätte kontrollen och tappade värdefull tid. Men med ett positivt och stöttande team kom vi tillbaka och tog oss igenom cyklingen. Anneli gjorde en rejäl vurpa men impade i övrigt stort med sina MTB-kunskaper! 

Vi växlade in som fyra och sprang mot kajakerna. I paddlingsmomentet gällde det bara att paddla snabbt runt en bana så det vara bara att ta i för kung och fosterland. Vi lyckades både njuta av stunden och avancera en placering och slutade därmed på en tredjeplats.

Jag vill verkligen hylla denna sport! Det är inte bara fysik utan natur, laganda och tankegympa. Helt klart något jag kan tänka mig att göra om även om Hasse, min man, mest av allt hoppas att jag ska tröttna på allt det här...

Idag är det 'dagen efter' och jag har sjukt mycket träningsvärk på framsidan av låren. Men det är smällar man får ta. Tack JP Morgan som gav oss möjligheten att delta i detta! :)

Stolta och glada...och utmattade!

Förberedelser pågår

Snart startdags

Allt på rätt plats

Dags att damma av de gamla orienteringskunskaperna...

Höstlunket har kommit igång på alla sätt och vis. Barnens aktiviteter, föräldramöten och jobb i mängder. Än så länge känns läget under kontroll och alla är nöjda och fulla av vilja och energi. Vi får väl se hur läget är en bit in i november...

På lördag är det dags för Multisporttävling. Jag, Anneli och ytterligare två jobbkollegor har börjat förberedelserna. Ett gemensamt cykelpass i Hellasgården och ett backpass i löpspåret har kompletterats av ett par gemensamma möten och genomgångar av taktik, utrustning, ansvarsfördelning och annat. Till vår hjälp har vi Kristin, vår coach, som med sitt multisportlag är rankad fyra...i världen! Det inger respekt.

Kristin tipsar oss om vad vi bör ha med oss under varje gren, vad vi ska tänka på i bytet, när vi ska äta och allt annat vi frågar om. Det är rätt roligt när hon gång på gång säger att "eftersom det är en så kort tävling...". Vi hoppas klara av det på under sex timmar. Är det kort? Okej, jag fattar, multisporttävlingar är ofta lopp som sträcker sig över flera dagar.

Utrustningen och inte minst utmaningen känns helt plötsligt som rena barnleken i triathlon - och det faktum att det är en individuell sport. Här ska vi ju inte bara kämpa, utan navigera rätt och komma överens i laget - även efter fyra timmar när kropp och humör börjar säga ifrån.

Nåja, jag har fått ansvar för kartläsningen tillsammans med Anneli. Till min fördel är att jag känner till omgivningarna i Hellasgården rätt bra - även om det kan bli till vår nackdel. Som 'vuxen' har jag hållit på med orientering en kortare tid i OK Ravinen. Igår kväll tog jag fram min karta över Nackareservatet och min kompass. Orienteringsskorna får dock stanna hemma.

Som så ofta konstaterar vi att vi kanske skulle tränat mer och förberett oss bättre. Men vaddå, vädret ser ut att bli bra, vi är på pappret ett jämnt team, jag tror mig ha hyfsad koll på alla grenar (även om det även kommer bjudas på ett hemligt moment) och det ska bli riktigt spännande och kul. Lördag, here we come!

Den gamla kartan och kompassen dammas av!

 

Kan man kombinera träning och familjeliv?

Stockholm Triathlon är bakom mig och JP Morgan Multisporttävling framför mig. Samma filosofi fyllt med nytt innehåll. Landsvägscykeln byts mot mountainbike. Asfaltslöpningen mot kuperade skogsstigar. Simning mot kajakpaddling. Därtill kommer ett överraskningsmoment som är hemligt fram till tävlingen.

Äntligen fick team Handelsbanken till ett gemensamt träningstillfälle. Vi cyklade mountainbike i Hellasgården vilket passade bra av flera skäl: dels är det nära hem för mig, dels är det där multisporttävlingen kommer äga rum. Att jag sprungit, cyklat, orienterat och promenerat¨längs de spåren åtskilliga gånger är såklart till vårt lags fördel...får jag hoppas!

Multisportens olika grenar passar helt klart barnfamiljer väldigt bra. Åtminstone vår. Alla förutom yngsta killen tycker mountainbike är kul. Femåringen är ännu för liten, men längtar såklart till dess han får en egen mtb. Hasse, min man, som är mer teknisk och explosiv än uthållig är familjens mountainbikeexpert. Numera med en splitter ny heldämpad Specialized-cykel som ställer krav på mycket träning!

Orientering i skogen gillas också. I sommar har det blivit en hel del geocaching. För er som inte vet vad det är för något kan man beskriva det som orientering men där cacharna, som oftast är en glassbytta eller filmrulle, hittas genom att ladda ned position och eventuella beskrivningar till en gps. Ett äventyr varje gång och något som får oss att upptäcka nya ställen vart vi än befinner oss - hemma som borta!

Paddling är såklart en favorit och kombineras med fördel med både fiske och bad. Med nära till Ältasjön där kanadensaren nu parkerats kan vi ta oss ut på både kortare och längre turer. Men en kanot anpassad för två börjar bli både trång och vinglig när alla vill vara med, så snart blir det nog en kajak. Frågan är om det ska bli en singel eller dubbel...

Så multisport ska bli kul, både för den här specifika tävlingen och för familjeträning en lång tid framöver. Jag är övertygad om att sporten kommer växa kraftigt framöver och kanske bli vad triathlon är på väg att bli. Om det är någon som är av annan åsikt så antar jag gärna ett vad! ;)

Geocaching bland myggen i de värmländska skogarna

En cache i blåbärsriset

När alla är med vill det till att ingen lutar åt sidan...

Årets mål och prövning: Vattenfall World Triathlon Stockholm

Stockholm Triathlon har tveklöst varit årets stora mål för mig. Något jag har sett fram emot så mycket och som jag varit så förväntansfull inför. Samtidigt har den vållat mig så mycket vånda. Jag har i hela mitt liv varit dålig, eller snarare långsam, på att simma. Simningen har varit det stora skälet till att jag inte provat på triathlon tidigare. Men det klart största frågetecknet har varit om jag ska vara frisk nog att ställa upp. Efter min sjukdom i maj har träningen varit upp och ned. Löpning har varit mer av 'lugn jogg'-karaktär då pulsen inte velat hålla sig på några högre nivåer.

Triathlon innebär för mig att jag lägger ihop all min kapacitet och träningsförmåga och ser vad jag får ut. Som jag har kämpat! För ett år sedan kunde jag inte ta ett endaste crawlsimtag. Idag kan jag crawla längre än vad jag kan simma bröstsim! Jag är så stolt över min utveckling och njuter varje gång jag simmar. Men löpningen ligger å andra sidan på minus. Där är jag betydligt sämre än för bara något år sedan - för att inte tala om hur mycket snabbare jag var för 15 år sedan! Cyklingen däremot är stabil, som doktor Alban skulle sagt. Stabil och bra. Där är mina chanser att avancera goda.

Dagen började på bästa tänkbara sätt. Jag plockade upp Karin och lämnade barnen hos mina föräldrar eftersom Hasse och äldsta killen var på survival camp med hockeyn. Karin har varit med förr och med hennes guidning var vi snabbt på rätt plats och mötte upp Anneli. 240 triathlontjejer ställde upp i olympisk distans och vilka trevliga medtävlare! Det vackra vädret och bra funktionärer gjorde att humöret var på topp - även om nervositeten också var det.

Starten gick kl 10.10 i ett drygt 19-gradigt vatten. Till skillnad mot Sickla Triathlon startar man i vattnet bakom en bred startlinje och därför blev det inte kaos när startskottet gick. Simningen gick fantastiskt bra och kändes trygg och bekväm. 35 minuter senare klev jag upp, rusade mot cykeln och bytte om. Cyklingen var magisk. Den kändes lätt, snabb och säker och de sex turerna över Västerbron gav mig styrka. Snitthastigheten blev bättre än väntat och jag kunde efteråt konstatera att jag cyklat på den sjätte snabbaste tiden i damklassen. Växlingen till löpning blev snabb och den befarade betongkänslan i benen uteblev. Faktum var att kroppen kändes förvånansvärt pigg och löpningen gick betydligt snabbare än vad jag vågat drömma om. Familjen stod och hejade och det var kanske det som gjorde att jag snarare hade känslan av att kunna springa ett par kilometer till än 'snart dör jag' när jag närmade mig målgången.

Väl i mål stannade klockan på 2.46.51 vilket resulterade i en 26-plats. Men än mer gav det mersmak. Kanske inte i syfte att ta revansch eller putsa tiden, utan bara få vara med om en fantastisk dag och återuppleva det lyckorus som varade i knappt tre timmar.

Det här är verkligen något jag kan rekommendera alla som är lite nyfikna och sugna, men som inte vågar. Släpp allt vad prestationsångest och bortförklaringar heter och ge det en chans. 

Härnäst väntar en multisporttävling om två veckor tillsammans med Anneli och ett par jobbkollegor. Men redan nu ska jag fundera vilken min nästa triathlontävling blir. :)

Förberedelser pågår

Dags att växla från cykel till löpning

Jag är så nöjd!

Och delad glädje är trippel glädje! Karin, jag och Anneli :)

Sickla Triathlon - dags att putsa tiden!

Efter att ha missat Sickla Triathlon förra veckan på grund av halsont (inte så otippat den här sommaren) var jag väldigt laddad denna vecka. Eller...var jag det? I helgen blev det bra träning med cykling-löpning i ett svep och med goda resultat samt ett simpass i Ältasjön tidigt på söndagsmorgonen. Ändå kände jag mig rätt osugen. Kanske hade vädret ett finger med i spelet. Det har vräkt ned måndag och tisdag när jag cyklat hem från jobbet och onsdagen såg ut att bjuda på en repris. Mycket riktigt, när jag tittade ut från bankens garage stod regnet som spön i backen. När jag mötte upp Anneli i Sickla hade hon inte mycket stöd att ge eftersom hon kände likadant. Men det var bara att koppla på autopiloten, hoppa i våtdräkten och göra sig startredo. Något fördopp och uppvärmningssim var det inte tal om för oss.

97 personer kom till start och i starten tänkte jag att jag inte skulle hålla en lika defensiv position som sist - jag har ju hunnit samla på mig lite mer erfarenhet och kunnighet. Det var ett dåligt beslut. Pulsen skenade, alla låg och sparkade och jag kände att det här går inte alls. Jag stannade upp, provade igen, men utan bättring. Jag stannade, tog några bröstsimtag och tänkte att jag måste bryta. Jag vände mig om men det var fortfarande många bakom mig. Så jag fortsatte. Och på något sätt lyckades jag få ner pulsen, få mer luft och hitta rytmen. Efter vändningen började det t o m kännas som vanligt! På något mirakulöst sätt kunde jag när simningen avslutades konstatera att jag lyckats putsa tiden med en minut!

Bytet från  simning till cykel tar som alltid tid. Att få av sig våtdräkten är meckigt!!! Cyklingen kändes till en början stum, och pulsen var på max. Före loppet hade jag trott att jag skulle behöva en extra tröja på mitt linne. Men med adrenalin och hög puls blir tröjor helt överflödiga! Cyklingen fick fint och trots det blöta underlaget kunde jag hålla högre fart än förra gången. I Älta-rondellen där man vänder såg jag mäkta förvånad mina barn och mina föräldrar stå och heja. Synd bara att det inte var mig de hejade på för min mamma hade snöat in sig på att det var en tjej som just passerat som var jag. Tur att mina barn känner igen mig i alla fall... Många placeringar togs under cyklingen men när det var dags att byta till löpskorna tappades lika många. Trots att jag tyckte jag höll ett okej tempo kan jag konstatera att här är min akilleshäl. Och inte så konstigt - sommaren har inte varit någon löpsommar för mig.

Det hela slutade med ett resultat drygt tre minuter snabbare än förra gången: 1.05.38 och en relativplacering betydligt bättre än förra. Glad och nöjd cyklade jag i sakta tempo hem. Vilken fantastisk kväll!

Uppladning inför ett relativt grått Sickla Triathlon

Snart dags att hitta tillbaka till (rätt) rutiner?

Sommaren har varit underbar! Jag tror alla håller med mig om det även om jag blev rätt förvånad när grannen konstaterade att vädret varit sisådär på deras semester på Åland och i Finland med en hel del regnskurar och en vattentemperatur på 15 grader.

Sista halvan av semestern tog vi tältet och styrde kosan mot äventyr i Sverige. Vi är inte överförtjusta i trängsel och valde att inleda med att åka tillbaka till höghöjdsbanorna i Sörsjön, strax väster om Norrköping. Därefter blev det Klarälven/Munkfors som bjöd på flottfärd, bondegolf (!), kajak och kanadensare, Vänern/Gullspång som bjöd på dressin, Skara Sommarland som bjöd på...bad och åtminstone lite löpning och slutligen Karlsborgs fästning. Självklart blev det mycket bad och fiske på varje ställe därtill.

Väl hemma igen har vädret fortsatt att stråla. Men jag känner att det börjar bli dags att dra ihop tåtarna och styra upp tränandet lite. Även om det är fantastiskt kul att prova nya saker så väntar Stockholm Triathlon och JP Morgan Multisport Challenge bakom hörnet. Och även om jag är nybörjare på båda områdena så vill jag åtminstone komma dit så förberedd jag nu kan.

Ska försöka komma till start i Sickla Triathlon nu på onsdag, målet är självklart att förbättra min tid. Därtill är det hög tid att jag genomför ett löppass med högre ambition än "trevligt att ta sig runt". Jag vet faktiskt inte vilken annan sommar jag sprungit så slappt. Och även om det är ack så trevligt så får det inte mig att bli snabbare. Å andra sidan har jag varit väldigt sjuk under försommaren och det har väl satt sina spår. Nåja, vid den här tiden för ett år sedan kunde jag faktiskt inte heller crawla vilket jag nu kan helt obehindrat, såväl i bassäng som i öppet vatten. Och det är inte fy skam!

Sommaren är långt ifrån slut, men jag kan summera semestern med några roliga, alternativa träningsformer tillsammans med min härliga familj med några bilder. Imorgon firar jag och min underbara man 12 år som äkta par!

Sörsjön har höghöjdsbanor som passar alla åldrar och nivåer.

Bondegolf med ursprung från Holland var....intressant
 En blandning mellan golf och fotbollsgolf.

Flottfärd på Klarälven - inklusive fiske såklart!

Dressin i Gullspång, alla ville vara med och trampa!

Kanadensare på hemmaplan, i kanalen mellan Ältasjön och
Söderbysjön. Det är trångt att vara fem i kanoten, snart
får vi köpa en till (havskajak röstar jag på!)

Premiär för triathlon!

Efter att ha provat att sätta ihop ett cykelpass med ett löppass inser jag att det inte är en barnlek att köra triathlon. Det har jag i och för sig aldrig trott, men jag har snarare föreställt mig att utmaningen ligger i att orka genomföra alla tre grenar och distanser. Men när man byter från cykling till löpning får man betongblock till ben på köpet.

Det var därför med viss vånda jag och Anneli begav oss till Sickla i onsdags för att vara med i vår livs första triathlon-tävling: Sickla triathlon. Ett lopp som genomförs varje vecka, helt ideellt och öppet för såväl proffs som nybörjare - dvs jag själv. Vår kollega Mats dök också upp. Mats har både erfarenhet av triathlon och väldigt många goda råd att ge. Ibland kan det bli på gränsen till för många. Jag kände mig nog nervös som det var bara att genomföra loppet, att dessutom få råd om att hålla höger här och tänka på tekniktips där blev i mesta laget för mig. Men ett väldigt bra tips fick jag: dra ned på cykeltempot de sista 1-2 km för att inte bli så stum i benen till löpningen.

58 peppade personer hade samlats i perfekt väder och kl 18.30 gick starten. Det blev huggsexa om de bästa platserna i simmomentet, men jag tog det lugnt och la mig längst bak. 800 meter simning följdes av 17 km cykling och 3,4 km löpning. I mål tog jag mig och vilken fantastisk upplevelse! Jag var väldigt nöjd med min insats trots att jag placerade mig bland de 10 sista. Men simningen gick bra på den bitvis hektiska och laddade sträckan, cyklingen lyckades jag både hålla ett högt tempo i och vinna några placeringar under och löpningen kändes inte så tung som jag befarat.

För första gången på länge fick jag en riktigt härlig endorfinkick och jag kände mig på toppen av världen! Hormonerna flödade i kroppen och när jag kom hem kände jag mig fortfarande helt eurforisk...till min mans kanske inte lika stora entusiasm. När jag väl somnade sov jag som en stock. Vilken total urladdning!

Den fina känslan från detta triathlon bär jag med mig. Samtidigt konstaterar jag att jag trots att jag nu behärskar crawl ganska bra fortfarande är väldigt långsam. Att ligga efter så mycket är jobbigt att hämta igen. Så jag får nog gå tillbaka till teknik- och intervallträning för att se om jag kan få upp farten.

Men närmast framöver blir det en skön tältsemester med min underbara man och barn runt om i Sverige. Löpskorna och våtdräkten får såklart också följa med...  

Triathlet-trio

Multisport - första tagningen!

Efter ett par veckor på resande fot är jag hemma och pustar ut. Eller pustar och pustar, det vore ju knappast jag. Resten av familjen har åkt till fjällen och jag ska jobba en vecka. Och träna såklart. Hoppas innerligt att halsen kan hålla sig i schack, men det har varit lite si och så med det sedan bihåleinflammationen i maj. Det blir i synnerhet löpningen som får stå åt tillbaka eftersom det är den mest högintensiva träningsformen.

I drygt två veckor har mina kära cyklar stått oanvända i förrådet. Så de har högsta prioritet den här veckan. Efter att ha slutat sista långpasset på sadeln på ett cafe i Årsta Havsbad då ett hällregn satte punkt för cykling sista biten hem kändes det som ett passande mål, en sträcka på fem mil tur och retur. Samtidigt känner jag mig både nyfiken och angelägen att prova på triatlongrenar i kombination. Så jag ställde fram ett par löpskor för vidare avancemang till fots efter cyklingen. För första gången fick jag nu prova multisportfunktionen på min Garmin-klocka. Spännande värre!

Par i skor

Multisportfunktionen premiärprovades idag!

Efter cyklingen bytte jag till löpskor och klockan räknade till 1,32 för bytet. Borde kanske kunna kapa några sekunder där... Anneli hade varnat för att benen skulle kännas som bly när man börjar springa...och det stämde till 100%. Jag trodde jag skulle ramla när jag tog mina första löpsteg. Det kändes som att jag knappt rörde mig när jag sprang och jag var nära att ge upp. Men första kilometern klockades till 5.32 och jag beslöt mig för att fortsätta den tänkta rundan. 6,7 kilometer senare var jag hemma igen och pustade ut. Gud så jobbigt det var!!

Jag och Anneli har kommit överens om att testa triatlon på onsdag kväll. Antingen Sickla triatlon om de kör och om vi vågar - vi är ju minst sagt glada nybörjare - alternativt gör vi en egen. Det är verkligen inte dumt att bo så nära en fin badsjö, fina löpspår och helt okej cykelvägar!

Men nu ska jag pusta ut, äta gott och vila mycket. Och hålla tummarna för att alla mina fiskare i fjällen fångar många fina fiskar!

Semestertider - och tid för alternativ träning

Härligt med semester!!! Extra härligt eftersom jag varit så krasslig under maj och halva juni. Nu har jag lyckats hålla mig frisk i några veckor och träningen har kommit igång, om än i ett ganska lugnt tempo. Löpningen som är mest högintensiv och tillika min akilleshäl har fått stått tillbaka en hel del.

Förra lördagen åkte jag och barnen till Toscana där vi tillbringade en vecka med en tvättäkta simfamilj. Jag är ju van att vara sämst på simning och denna gång var inget undantag. Men med morgonsimning varannan morgon och morgonlöpning varannan fick jag en bra start på varje semesterdag. Därtill blev det en del teknik med dolme och flytbräda och min simning är åtminstone både säkrare och lite bättre tekniskt nu. Men långsam får jag nog fortfarande räkna med att vara...

Löpningen ja, den var inte att leka med. Turen vi tog var bara 5,5 km, men började med en kraftig stigning i 1 km som tog nio minuter att ta sig upp för. Sedan var det i princip 4,5 km utför. Med tanke på att jag vare sig diggar löpning före frukost, löpning i varmt väder eller backar så blev det här en utmaning.

Barnen simmade de med. Vår största kille har alltid varit en simmare och gillar att träna. Att simma långa sträckor har han behärskat länge och han låg och övade alla fyra simsätt. Mellankillen har haft svårt med bröstsimmet men lyckades med blandad teknik simma 200 meter. Lillkillen är en humörkille och går inte att övertala till något han inte vill. Men när han vill finns det inga gränser. Mot slutet av veckan voltade han ner i vattnet och simmade både ovan och under vattnet....men vi inser att vi måste underhålla det lite bättre. Varje kväll avslutades dessutom med fotbollsmatch mellan barnen och föräldrarna. Med ett undantag vann barnen hela tiden. Kan man skylla på det toskanska vinet? I övrigt bjöd Toscana på fantastiska vyer, mat och drycker. Och glass! Finns det något godare på denna jord???

Jag lyssnade förresten på Carolina Gynnings sommarprat idag och insåg att vi trots alla olikheter har några saker gemensamma:

• önskan att vilja pausa livet i de stunder som är helt fantastiska
• en orädsla som kanske inte är helt sund
• ständigt på jakt efter något mer...trots allt vi har allt man kan begära (familj, kärlek, jobb mm)

Att upptäcka varandras likheter - och olikheter - är en av anledningarna till att lyssna på Sommar i P1.  Därtill får man ju såklart många intressanta berättelser och lärdomar!

Imorgon åker vi vidare till Tyskland i några dagar. Hasse ska köra Nürburgerring och har redan idag lämnat Älta i sin bil (nej, den är inte 'vår'). Vi övriga flyger ner. Löparskorna får såklart följa med. Det gäller ju att passa på att upptäcka nya miljöer på nya sätt!

16*8 meter kräver 90 längder för 1,5 km

Tummen upp från alla håll!

Äntligen flyter det (jag?) igen!

Straffet för att jag cyklade Vätternrundan blev att jag vaknade med halsont måndagen därpå. Mitt immunförsvar är som bortblåst och jag fick dras med det hela veckan. Men vem bryr sig, på torsdagen åkte vi upp till fjällen och fick ägna en härlig midsommarhelg åt fiske, vandring, umgänge och - självklart - mat och dryck! Kropp och själv behövde lite avkoppling helt enkelt! Det fiskades öring, mört, abborre, regnbåge och gädda och allt förtärdes utom mörten - som vår fyraåring stolt fångat med sitt kastspö.

På toppen av Sonfjället

Men längtan efter att träna har inte försvunnit (tyvärr mamma och pappa...). Nu är det över 1,5 månad sedan jag fick bihåleinflammation och väntan verkar äntligen vara över! Och jag är lycklig!!!

I underbart väder har jag cyklat till jobbet. Och igår blev det smygpremiär för min nya våtdräkt! När barnen ville fiska på kvällen passade jag på att testa den tillsammans med de nya simglasögonen jag köpt för simning i öppet hav. Idag blev det ett riktigt test när jag och Anneli till halva Ältas beskådan stolpade ut på bryggan vid IP, plumsade i och simmade iväg. Lite ringrostig känner jag mig, men med en minst sagt behaglig vattentemperatur och en härligt flytande våtdräkt gick det ändå rätt bra. Jag inser att det är lite av en utmaning att simma rakt, men Annelis klart lysande orangea badmössa ledsagade mig. Så småningom lyckades jag simma lite mer rakt efter att konstant ha simmat snett åt höger första halvan.

Till detta kan ytterligare goda nyheter läggas: ARN har prövat vårt fall mot SRRC som jag tillsammans med ett 20-tal andra krävt på återbetalning av den vinstmarginal de tog ut för vår New York Marathon-resa (där själva loppet som bekant blev inställt). Utslaget blev till vår fördel. Skam den som ger sig! Nu har jag förvisso förlikats med dem och får istället en startplats i år, 2014 eller 2015 som jag förfogar över själv, det vill säga jag behöver inte åka med en researrangör.

Summa summarum känns det bra. Jag har flyt! På lördag flyter det bokstavligt talat vidare då jag och barnen flyger till Toscana för en veckas sol, bad och simträning tillsammans med Ältas simtokigaste, tillika duktigaste simfamilj. Me like! :)

Lika som bär...

Kan förhållandena bli bättre?

Vätternrunda 2013 - på vinst och förlust

Årets upplaga av Vätternrundan var en chansning. Jag åkte ned tillsammans med Anneli och hennes man Per och som vanligt bodde vi hos goda vänner i Motala.

För första gången kände jag mig inte särskilt nervös och anledningen tror jag var att jag inte riktigt kunde se mig själv cykla hela rundan utan snarare cykla så länge jag orkade. På fredagskvällen hämtade vi nummerlappar och sedan blev det genomgång och middag med mitt lag. Jag kom i säng strax före kl 10 och sov väldigt dåligt fram tills klockan ringde kl 3. I vårt rum fanns två tjejer som skulle starta strax före två varav den ena cyklat 14 mil fram tills då. Såhär i efterhand kom hon i mål på drygt 18 timmar - vilket i mina ögon är en större insats än att cykla på nio timmar.

Starten gick kl 4.48 och den var som vanligt magisk. Inget regn den här gången men åtta sekundmeters rak motvind de första elva milen ned till Jönköping var inte att leka med! Ganska snabbt kände jag att luftvägarna inte var överförtjusta när pulsen gick upp. Så jag insåg först att det här aldrig skulle hålla. Efter 2,5 mil sa jag hejdå till min grupp och funderade på om jag skulle vända om och cykla hem i medvinden. Men så kom en sub tio-grupp som jag hängde med. Jag tog depå för depå och fattade beslut om att bryta eller fortsätta. Efter 12 mil ropade någon mitt namn och jag blev väldigt glad att stöta på Anneli som startat 20 minuter före mig. Ungefär samtidigt kände jag att det fick räcka. Så vid depån i Fagerhult - nästan halvvägs runt Vättern - bestämde jag mig för att bryta loppet. Jag hade åtminstone rullat i 30 km/h men orken tog slut. Jag lämnade in cykeln, satte mig på bussen och somnade ganska snabbt.

Tillbaka i Motala tog jag mig till målområdet och insöp atmosfären. Hejade på alla som gick i mål och njöt av sol, mat, dryck och vila tillsammans med alla andra. Imponerades av han som slutförde sin 35:e Klassiker och även av de som startat kl 21 kvällen innan och kom i mål kl 15 nästa eftermiddag.

Det var inte min runda i år, men jag är jättenöjd ändå. Nöjd att jag åkte till Motala, fick cykla med ett härligt gäng, tog mig halva varvet och fick uppleva så mycket.

Nu räknar jag med att kunna fortsätta träningen. Förra veckan köpte jag en ny våtdräkt som jag hoppas inviga den kommande veckan. Sedan ska jag cykla vidare och börja springa igen. Jag längtar...!!!

Hjälmen pimpad med band och namn så gruppen vet vem jag är...

Laddad till max!

Nöjda och trötta cyklister i målområdet

Medaljen jag aldrig fick...

Nedräkningen har börjat

Äntligen känner jag mig frisk!!! Jag tror att anledningen till att man blir sjuk är att man ska inse hur bra det är att...bara vara frisk. Man sänker ribban helt enkelt.

Min ambition med Vätternrundan 2013 är att cykla med min grupp så långt jag orkar. Därefter finns det en stor risk att jag bryter. Jag är inte så jättesugen på att ta mig i mål på en dålig tid och att cykla ömsom själv, ömsom ihop med några andra jag inte känner. Det jag däremot vill är att cykla med en trevlig, seriös klunga. Och det är precis vad jag kommer göra.

Faktum är att det här måste vara en av de mest seriösa klungorna på hela Vättern. Inte tidsmässigt naturligtvis, men själva strukturen. Inför loppet har vi ett fyra sidor långt dokument som beskriver hur vi lägger upp taktiken. Hur vi cyklar i uppförsbackar och nedförsbackar. Hur vi cyklar i medvind och motvind. Hur vi rullar respektive låser klungan. Hur pauserna ser ut och vad vi ropar, respektive inte ropar till varandra och till andra cyklister. Hur omkörningar ska gå till och vad vi gör om någon får punka.

Och som flera av er vet: jag ääälskar struktur!

Därtill ska jag som vanligt bo hos Motalas mest gästvänliga familj. De har alltid ett varmt mottagande och erbjuder en perfekt bas för ett långlopp. Cykelgarage, sovplats, fantastisk uppladdningsfrukost och en god ordentlig middag på lördagskvällen.

Skulle jag missa det här? Icke sa Nicke. Nej, jag ska njuta av helgen, njuta av att jag är frisk och av att vädret ser ut att bli betydligt bättre än förra året (okej, det kan inte gärna bli sämre). '

Jag är redo! :)

Fullpackad...?

Ett positivt besked - åtminstone i mitt perspektiv

De sista dagarna har jag äntligen börjat känna mig bättre. Orken är tillbaka och jag är inte helt slut när klockan är nio på kvällen. Jag cyklade till jobbet i fredags och det kändes...helt okej.

Plikttroget men motvilligt har jag mailat vår gruppledare och sagt att jag på grund av sjukdom inte kan cykla med dem, men att jag gärna behåller min startplats. Han svarade då glatt att jag är välkommen att cykla med klungan om jag vill och så länge jag vill. Vilket gjorde mig väldigt glad!

Eftersom jag gått mellan hopp och förtvivlan och inte kunnat bestämma mig för om jag ska lägga ner Vättern eller fortsätta hoppas beslutade jag mig för att prova en cykeltur idag på morgonen. Jag vaknade till ljudet av regn men visste att både YR och SMHI utlovat åtminstone delvis uppehåll mellan klockan 8 och 11. Så där förlade jag min 'slottid'.

Det började lite trögt men luftvägarna kändes okej och efter ett par mil vaknade benen till liv. Skurarna kom och gick, men det var varmt i luften och kortärmat och kortbenad var helt rätt. Solcremen kunde jag ha slopat medan jag tackade mig själv för att ha monterat på stänkskärmen. Den, tillsammans med ringklockan, brukar jag alltid få gliringar för. Pinsamt nog insåg jag också att jag hade vita strumpor, ytterligare ett 'no no' i cykelkretsar. Jaja, jag cyklade ju ensam, så vem brydde sig. Inte många cyklister var ute, jag får väl tro att de tränat färdigt vid det här laget.

Jag lyckades hålla en hastighet på 29,5-30,0 km/h vilket kändes väldigt bra. Mot slutet tilltog dock regnet och förutom att hastigheten föll så började jag frysa. Plaskblöta strumpor är ingen höjdare. Med 2 mil kvar stannade jag i Årsta Havsbad och funderade över vilka alternativ som stod till buds. Regnet vräkte ned, jag hade bara armvärmare som extrakläder och min man var med barn på fotbollsmatch. Så döm om min stora lycka när jag ringde honom och fick höra att han hade med sig både dragkrok och cykelställ och visst kunde tänka sig att komma och hämta mig!!! En halvtimme senare fick jag kliva in i en varm bil, sätta på mig överdragskläder han också tagit med och sakta tina med sätesvärmen på max. Tack snälla Hasse för att du är så omtänksam och därtill biltokig! :)

7,6 mil blev det och om jag inte skulle må sämre igen så konstaterar jag att Vätternrundan 2013 är på igen. Ett väldigt positivt besked för egen del, även om Hasse, mamma och pappa inte är av samma uppfattning...

Även om cykelturen slutade med lift så var det ett lyckligt slut mentalt

Två ljusglimtar!

I mitt i-landsmörker ser jag två saker som verkligen piggar upp.

Den ena är att jag och Karin lyckats anmäla oss till 2014 års upplaga av Marcialonga! Det har varit en dröm att åka det loppet och nu blir den sann (ja det vill säga om det inte blir som med New York Marathon i höstas...)! De 7 000 platserna släpptes kl 9 på morgonen i förrgår. Jag fick igenom min anmälan kl 9.11. Tio över tio var alla platser slutsålda. Även Karin fick en plats och nu har vi bokat flyg till Italien till slutet av januari. Tur att min man Hasse köpt en ny bil, så jag har många 'upp' på honom som jag kan utnyttja! ;-) Marcialonga är för er som inte vet ett 70 km långt längdskidlopp i italienska alperna.

En dröm blir sann...

1971, ett mycket bra år!

Det andra är att årets sommarvärdar i P1 har presenterats. Som vanlig bjuds det på välkänt och okänt, högt och lågt, på intressant och intetsägande. Och som vanligt ska jag lyssna på varenda en. Genom en öppen inställning till varje sommarpratare kan man onekligen få nya intryck och vidgade perspektiv. På pappret känns Helena af Sandeberg, Filip Hammar (denna gång utan Fredrik!) och Lars Eliasson som några av de mer intressanta. Men min erfarenhet säger mig att jag i slutet av sommaren kan konstatera att de mest intressanta är de som jag inte hade några större förväntningar på innan. Barnens favorit är inte helt otippat Henrik Lundqvist. Maria Sveland tror dock spontant jag får svårt att väcka mitt intresse.

Sommar i P1 - årets sommarvärdar