En eldsjäl i natten

Vintern har verkligen kommit för att stanna och jag undrar om vi någonsin haft mer snö i Stockholm? Förutsättningarna för vintersporter kunde inte ha varit bättre. Förra året hade jag inte ens rengjort mina längdskidor från Öppet spår vintern dessförinnan vid den här tidpunkten. Nu har jag både rengjort och vallat skidorna flertalet gånger. Eftersom jag inte är någon expert på vallning brukar jag – eller snarare min man – lägga på vallatejp. Det ger ett jättebra fäste förutom när det är runt nollan. Men då funkar ju å andra sidan inget annat än klister… I vinter har jag hittills dock inte hunnit köpa ny tejp, snön kom på något sätt så oväntat snabbt!

I allt detta snöande och skottande blir spårningen i skidspåren desto viktigare. Jag åker gärna i Ågesta och i Hellasgården. Och jag imponeras över hur idoget det spåras. Hade det varit avgiftsbelagt hade jag gladeligen betalt en summa. Men självklart är jag inte dummare än att jag förstår att det debiteras på annat sätt och i slutändan betalar jag indirekt. På skidspår.se (www.skidspar.se) kan man läsa om längdspårens kvalitet och den är vi många som surfar in på. Jag vill dock puffa för en annan hemsida där spårläggarna själva uppdaterar sin spårning och kvalitet på spåren: Läktare.com (http://www.laktare.com/) där det även skrivs om kommande spårningar (klicka på Skidspår).

Tack vare uppdateringar på nätet visste jag att Ågesta fått dubbla spår med skejt i mitten natten till igår, Annandag jul. Jag ställde klockan på väckning och var i spåret 7.20. Det blev totalt 28 km i orörda spår och i princip inga andra skidåkare. Den 0-gradiga snö fick mig att staka för brinnande livet då fästet var obefintligt. En fantastisk skidmorgon.

Jag vill verkligen tacka alla er som lägger skidspår. Ni är helt fantastiska!

God fortsättning önskar en sportnörd

Så är julafton över och lugnet sänker sig. Vi behöver alla en dag att leka med våra julklappar. Med snörusket utanför känns beslutet enklare. Och lite träning kan vi nog få: plogbilen har som vanligt varit ute - det är den i princip varje dag - och plogat upp en fin vall på vår garageuppfart. Alltså blir det till att gå ut och skotta.

Jag kan konstatera att jag är en sann sportnörd. På min önskelista fanns inte mycket utöver sportsaker. Jo, ett par trädgårdshandskar. Och eftersom jag uppenbarligen varit så snäll i år, och därtill har den goda smaken att fylla år på julafton, blev det många sportiga paket.

Mest överraskande av allt var nog en startplats i Stockholm Triathlon. För visst kan vi ha våra diskussioner om träning och prioriteringar. Men som min man skrev i rimmet: han ville hellre  förekomma än förekommas. Inte bara smart utan väldigt, väldigt omtänksamt - jag vet att han får uppoffra sin beskärda del för den tid jag lägger på träning. Tack!!!

En sportnörds högsta önskningar

Äpplet faller inte långt från marken sägs det och barnen går i samma spår. Lillkillen på fyra år fick sin högsta önskan uppfylld när han fick ett par nya innebandyskor. Som en parentes kan tilläggas att han inte spelar innebandy, men det brorsorna ska ha vill han också ha. Att de var begagnade från några kompisar var inget han la märke till och lyckan var total när han i natt fick sova med dem på fötterna... Äldsta killen var eld och lågor över att han fick ett målvaktsset för innebandy och mellankillen mäkta nöjd att få såväl pingisracket som Fifa 13 till Wii.

Hockeynördar?

Nej, nu ska jag återgå till leksaksdagen. Och skottningen. Imorgon är en ny dag. Då blir det full fart framåt igen!

Tio år dag för dag

2003 fick vi vårt första barn. Det året började jag också skriva dagbok. Förvisso inte för första gången, men åtminstone på väldigt länge. Det var min mamma som föreslog att jag skulle börja, om inte annat för att det är kul att se tillbaka på hur barnen utvecklas och hur jag själv upplever föräldraskapet. Och inte minst för att kunna läsa om alla resor och upplevelser som livet innebär.

En trogen vän...

Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Nu är jag inne på den sista månaden det tionde året. Det har varit fantastiskt kul att läsa mina anteckningar från tidigare år. Under äldsta sonens första år skrev jag nästan bara om hur han utvecklades och hur jag kastades mellan hopp och förtvivlan i mitt osäkra föräldraskap. Med andra barnet började jag få lite perspektiv och såg annat än bara barnen. Med tredje barnet skäms jag nästan över hur dåligt jag dokumenterar hans utveckling. Istället har fokus flyttats till (-baka?) till mig.

Men genomgående finns de resor vi gjort till världens alla hörn beskrivna. Våra barn är väldigt resvana och vi har hunnit besöka länder i när och fjärran. Nya Zealand,Thailand, Italien, Australien, Azorerna, Mauritius, Malaysia, Egypten, USA, Canada, Island, Schweiz...ja det är helt otroligt! Namn på ställen som annars glöms bort och upplevelser som jag gärna återupplever - allt finns dokumenterat. Jag skriver om resor vi gör, orter vi besöker, hotell vi bor på. Men jag noterar även vädret, vilket kan tyckas ganska ointressant. I själva verket är det ständigt intressant: när kom första snön, hur varm var sommaren och hur sent slog de första vårblommorna ut? Inte minst för att bevisa de som tror sig veta bättre...

Frågan jag ställer mig är om jag ska köpa en ny bok. För även om det är kul med återblickar kräver det också en stor dos disciplin och struktur. Nu är det kanske ingen som tvivlar på att det är just det jag besitter. Men det gäller ju precis som med bloggande att hitta något intressant att skriva om. Blir det upprepningar så blir det monotomt och tråkigt. Och då får det vara. Eller kan det faktiskt vara så att de kommande tio åren blir annorlunda, varierade och utvecklande? Hmmm, jag har i alla fall drygt två veckor på mig att fundera färdigt!

Ågesta kl 8.00, -15 grader och säsongspremiär för längdskidor

Med den smått fantastiska mängd snö som fallit den senaste tiden kändes det självklart att få in ett pass med längdskidorna. Anneli var inte sen att haka på och kl 8 stämde vi träff i Ågesta. Igår kväll förbannade jag mig att jag inte köpt mer vallatejp utan konstaterade att det helt enkelt är dags att jag lär mig valla 'på riktigt'.

Det var kanske tur att jag inte visste exakt hur kallt det var när jag klev upp i morse. När jag tittade på termometern visade den -15,6. Men jag brukar ju inte gnälla över kyla så det gjorde jag inte den här gången heller. Den största utmaningen är att ta på sig rätt kläder, fast det brukar å andra sidan vara svårt oavsett temperatur. I synnerhet när det är säsongspremiär...

Soluppgång i Ågesta

Prick klockan 8 parkerade jag bilen vid Ågestas golfbana. Anneli hade redan kommit och vi bestämde oss för att skynda igång så vi inte började frysa. Det var nästan magiskt. Vindstilla, fridfullt, ljust med en begynnande soluppgång.

Skogsbanan bjöd på ett härligt vinterlandskap...

...och även golfbanan var magisk!

Det blev ett varv på golfen och ett i skogen. Totalt 14 kilometer och kroppen kändes förvånansvärt pigg. Men jag har ju å andra sidan simmat, åkt rullskidor och kört lite styrka under hösten...utöver cyklingen och löpningen. Kanske ska jag lyckas ta mig i mål på under 7.30 timmar på Vasaloppet. Nåväl, vi får se hur länge snön finns kvar i dessa mängder och hur frisk och skadefri jag kan hålla mig. Men hur som helst var det en fantastisk skidtur och terapi för själen.

Idolbild på oss själva

Resten av dagen gick i ett raskt tempo. Hela familjen åkte iväg till simhallen när jag kom hem. Även om vi egentligen bara lekte i vattnet passade jag på att testa en 50-meterssträcka med crawl. Det gick faktiskt riktigt bra! Kanske kan det bli något utav min simning trots allt. Efter en snabb lunch hemma åkte vi så till ishallen och spelade lite ishockey på allmänhetens. Nu är jag hemma igen och känner att jag gjort mer än tillräckligt för idag. Vilken fantastisk dag!

Vintercykling

Den här veckan har vintern anlänt, bildligt och bokstavligt. Att cykla till jobbet blir annorlunda. Inte omöjligt, men annorlunda. Det känns mer som en tur på längdskidorna än något annat. Måndagens kyla hindrade mig inte, men tisdag-torsdag fick jag nöja mig med bussen.

I fredags tänkte jag att snöovädret är över ett dygn tillbaka och därmed borde plogbilarna hunnit göra sitt. Ack så fel jag hade.

När jag lämnat barnen i skolan och på dagis gav jag mig iväg. Jag kom inte ens upp för första backen, cirka tvåhundra meter från dagiset, när jag tvingades hoppa av cykeln och gå. Det var totalt oplogat. Desto mer flyt hade jag när jag kom till Ältas norra utkant. Där hade en plogbil precis åkt och gjort cykelbanan till ett dansgolv. Tyvärr visade det sig att det var så nyligt att jag strax kom ikapp den. Skulle jag ligga kvar bakom den skulle det ta längre tid att ta sig till jobbet än att cykla i oplogat före den. Så jag cyklade förbi och fick en smärre chock. Det var totalt oplogat.

Min färd till jobbet blev därmed en kombination av cykling och snöpulsning. Vi backen ned mot Hästhagen manövrerade jag mig över till bilvägen då det var omöjligt att forcera lössnön på cykelbanan. 55 minuter senare - det vill säga nästan dubbelt så lång tid mot sommaren - parkerade jag cykeln på jobbet. Tack och lov hade plogbilen hunnit göra sitt jobb när det väl var dags att cykla hem igen...

Det finns inget dåligt väder...

Minusgrader och snö rensar cykelvägarna på cyklister. Men inte mig. Tvärtom.

Jag klarar träning i kyla väldigt bra. Ja, så länge jag är rätt klädd det vill säga. Normalt sett är jag ganska frusen, och visst biter det lite i kinderna, men andning och kropp bryr sig inte nämnvärt om kalla temperaturer.

Igår blev det en morgonjogg i -8 grader. Idag cykling till jobbet i -13. Det  gäller att komma igång snabbt när man gått utanför dörren och det är tur att barnens skola och dagis ligger så nära vårt hem!

Många imponeras av att jag cyklar när det är så 'vintrigt' och jag får många frågor om kläder. I synnerhet vilken sorts handskar jag har och vad jag har på mig på huvud och hals. Vad gäller vantar har jag ett par tjockare Hestra-vantar. Inte skidhandskar, men fordrade fingervantar. De tål kyla bra och även en del väta. På huvudet har jag egentligen bara en tunn mössa, och en dag som idag har jag en buff runt halsen.

Mina livräddare: Hestravantarna och buffen

Är jag på gränsen till för kallt klädd brukar fingrar och tår frysa ordentligt i början. När jag kommer till Hellasgården, och därmed avverkat cirka 4 kilometer på min tur till jobbet, är det som värst. Men det är också där det vänder. Efter parkeringen kommer en brant uppförsbacke och då brukar kroppens temperatur vara på väg uppåt. Resten av färden mot stan blir betydligt behagligare.

-20 grader brukar vara min absoluta träningsgräns. Dit är det långt. Förra vintern var det bara ett par dagar med lägre temperaturer. Så till dess njuter jag av fantastiska vinterlandskap, hårda välpreparerade cykelbanor och betydligt lugnare cykeltrafik än på sommaren...

Dynamik

Ju mer man tränar desto viktigare är det förmodligen att träningen blir dynamisk. Att den är varierad både under passet, under träningsveckan och under säsongen.

Efter det att löpsäsongen gått in i en lugnare period har andra grenar fått kliva fram ett par steg. Rullskidorna och simningen är det som står i fokus. Jag har också åkt en del skridskor och spelat ishockey. Eftersom jag inte vill pausa från löpningen blir det ett par pass i veckan. Och så cyklingen såklart, den fortsätter jag med, fortsättningsvis blir det mountainbiken med dubbdäck.

Men det kanske blir lite för dynamiskt. Kroppen har varit ganska trött och den här veckan känns det som jag inte haft någon ork alls. Okej, ett simpass i tisdags, en långpromenad i onsdags, ishockey och löpning idag. Men det är ju ingenting jämfört med hur jag brukar träna. Istället har jag ömsom sovit alldeles för lite, ömsom väldigt mycket. Faktum är att jag har varit konstant trött den senaste veckan. Inte så konstigt kanske med tanke på det väder som varit.

Nåja, snön är här och det har blivit advent. Det är vackert och stämningsfullt. Imorgon ska det vara runt -10 grader men jag siktar på att cykla till jobbet. Dubbdäckspremiären är ju alltid lite speciell och kroppen har samlat på sig mycket överskottsenergi. Nu får det helt enkelt vara färdigvilat. Jag vill ha en högkvalitativ, dynamisk träning...och gärna lite bättre väder!

Dubbdäcksbyte...fotot taget i smyg av min 4-åring

Morgonjogg den första advent

Snöek på tomten

Vintertomt

Hälsohets på jobbet

Som många av er vet är jag en stor fan av Sveriges Radios mobilapp. Jag lyssnar under mina träningsrundor, framför allt när jag springer, åker rullskidor och åker längdskidor. Nej, ni behöver inte oroa er. Jag tillhör inte den sortens cyklister som tycker att cykling och mobilanvändande hör ihop! Jag slukar det mesta som har inslagen nytta och nöje. Sommar i P1 har jag skrivit om tidigare. Andra favoriter är Retorik, Elfving möter, P1 Dokumentär, Vetenskapsradion, Språket, Historiska ord...ja, listan kan göras lång.

Den senaste tiden har jag snöat in på en programserie som heter Kropp & Själ. Där diskuterar man olika begrepp utifrån ett Vad, Varför och Hur-perspektiv. Vad är till exempel stress, varför blir vi stressade och hur kan vi förebygga stress? Jag är helt såld. Några av programmen har jag lyssnat på både två och tre gånger.

Ulrika Hjalmarson Neideman, programledare för Kropp & Själ

Ett av avsnitten har titeln Hälsohets på jobbet. Det handlar inte bara om att det blivit vanligare med fysiska utmaningar och gruppaktiviteter på jobbet. Att vara aktiv och träna har blivit en kvalitetstämpel. De som tränar mycket, genomför lopp och ständigt utmanar sig ses som målmedvetna, effektiva och framgångsrika.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1615?programid=1272&date=2012-09-04

Det berör mig på många sätt och jag erkänner mig lite träffad. Eller träffad kanske inte är rätt ord. Jag inbillar mig ju att jag hållit på med träning så länge jag levat. Jag sprang marathon redan på 1900-talet (okej, 1999 var mitt första...) och har inte alls fallit offer för någon allmän hälsotrend. Men oavsett vad som är hönan eller ägget så är jag med i den här karusellen. Jag bidrar till att öka hälsohetsen och det finns nog fler än en av mina bekanta som stressas av mitt (tränings-) tempo. Det är naturligtvis inte medvetet jag gör det och jag tänker mig för ännu mer efter att ha lyssnat på programmet. När folk frågar mig hur jag hinner med så mycket säger jag att det är massor av saker som jag inte hinner med. Påta i trädgården, gå på museum, åka på utflykt till något fint slott och så vidare. Men faktum kvarstår, jag hetsar nog en och annan medmänniska.

Hur som helst, idag är det hockeylördag. Det innebär att de två yngsta barnen hade hockeyträning i morse samtidigt som äldsta killen spelade innebandy och jag åkte rullskidor. Nu är äldsta killen på hockey och kl 16.45 är det dags för mammahockeyträning. Lördagskvällen avslutas med match för min man kl 19.30. Om inte hälsohets så får man väl åtminstone kalla det för hockeyhets. Och det är smällar vi får ta...

Fokus?

På jobbet pratar vi mycket om fokus. Fokus på rätt saker, fokus för att åstadkomma resultat. Fokus för att lyckas.

Min träning är just nu är allt annat än fokuserad. Efter hemkomsten från New York, och därmed slutet på höstens schema, är det nu någon form av 'fri aktivitet' jag ägnar mig åt. Inte för att det skulle vara fel på något sätt. Tvärtom ser jag mycket positivt i detta. Det är kul, omväxlande och behagligt.

Min träningsvecka förra veckan blev därmed:

• måndag: 15 km löpning i behagligt tempo
• tisdag: simning (crawlkurs)
• onsdag: löpning 14 km i behagligt tempo
• torsdag: cykling 27 km
• fredag: vila
• lördag: löpning 7 km i behagligt tempo (låter det bekant?)
• söndag: rullskidor 10 km

Den här veckan kommer att se rätt snarlik ut med det roliga och ännu mer omväxlande extrapasset hockeyträning på lördag.

Jag inser att jag med det här upplägget inte kommer nå någon större framgång och resultat. Men det är himla kul.

Så småningom får jag bestämma mig för hur jag ska lägga upp träningen under vintern. Jag vill faktiskt springa året om...och cykla till jobbet gör jag ju så gärna. Simningen har jag kommit igång rätt bra med. Och rullskidor är väl nästan ett måste om tiden på 2013 års Vasalopp ska slipas... Hm, tala om total brist på fokus! ;-)

En medalj med blandade känslor

Nu ska vi åka hem. Resan, äventyret, drömmen är slut. Det har varit en fantastisk helg med många blandade känslor.

När vi lämnade hotellet delade arrangörerna ut medaljer. Dessa skulle vi fått vid målgången, men eftersom loppet blev inställt och medaljerna inte kan återanvändas och inte heller hjälpa de som drabbats av stormen Sandy så delades de ut till de anmälda.

Medaljen får i min samling en alldeles särskild plats. Vacker och åtråvärd men samtidigt oberäknelig och fejkad.

En medalj med flera sidor...

De löparminnen jag tar med mig hem är morgonjoggarna jag tagit i Central Park och längs med Manhattans strandpromenader. Igår var det runt tiotusen som sprang runt runt i Central Park, några avverkade faktiskt ett helt marathon. Det stod folk som hejade och vem som helst skulle kunnat tro att loppet faktiskt pågick.

Tack för den här gången, New York. På återseende!

NYCM 2012 - as close at it gets...

Så var det dagen med stort D. Dagen jag längtat efter så länge jag kan minnas. Dagen då jag skulle springa New York Marathon. Problemet är bara att det är inställt.

Efter beskedet i fredags har det amerikanska valet kommit ännu mer i skymundan i New York med omnejd. Nu talar alla om Sandys efterdyningar och om det inställda loppet. Båda ämnena väcker många upprörda känslor. 2,1 miljoner amerikanare blev utan el. Drygt 40 000 blev utan lopp. 20 000 var hitresta från andra länder och världsdelar. Det sägs att vi alla är garanterade startplats nästa år. Hur nu det ska gå till...

Jag har i alla fall bestämt mig för att komma tillbaka 2013. Då ska jag springa med Anneli, som var tvungen att skjuta på starten ett år då de fick hämta hem en underbar kille från Sydkorea.

Ett tag funderade jag på om jag skulle lämna tillbaka den nyinköpta vindjackan med NYCM-loggan. Men vaddå, det här är inte början på slutet. Det är slutet på början.

Imorse var vi många som ändå sprang. På tom mage var jag nöjd med 15 km till och runt Central Park, på den utmärkta banan. Till och med målgången var uppsatt. Flera var märkbart berörda när de lät sig fotas där.

Dagens fotoskörd blandar löpning och restaurering och sammanfattar både mina och många andras bild av New York City.

Sista mile-passeringen innan målgång

Jag och Åsa vid målet: så nära och ändå så långt borta...

Vatten i överflöd

Många sorters räddningsfordon finns på plats

New York Marathon 2012 inställt

På väg hem efter en fantastisk middag på restaurang Aquavit ser vi nyheten: New York Marathon är inställt.

Information på New York Marathons hemsida

Det var inte en chock. Men inte så långt ifrån. Under dagen idag har vi sett flera reportage på TV där folk protesterar mot att loppet hålls. Hur kan man arrangera ett jippo när vi samtidigt har en katastrof runt omkring oss? Allt fler röster har höjts och man har bestämt att ställa in. På Staten Island, där starten går, är många utan el, mat, bensin och till och med ett hem. Några hundra meter från själva starten förolyckades ett syskonpar på två och fyra år. Vi har sett köer till de få bensinmackar som har öppet med 50-80 bilar som behöver tanka - de flesta mackar har slut på bensin. Nyinrättade bilpolregler kräver att minst tre personer åker i bilar som ska in till New York City vilket orsakar stora bilköer. Eftersom tunnelbanan och buss inte går fullt ut är köerna långa till många fungerande transportmedel.

Jag känner mig tom och trött. Det här har varit min livsdröm. Och nu är den borta. Samtidigt har vi en fantastisk minisemester på tu man hand.

Nåja, jag får sova på saken så känns det kanske lite bättre...

New York, har det verkligen hänt?

Mässan för nummerlappsutlämning...och shopping!

Shoppingorgie!

Nu är jag äntligen här. Det var först på transferbussen som jag fullt ut förstod vilken tur jag har. Flera av de som skulle flyga i tisdags, när planen blev inställda, har inte lyckats boka om sin flight och missar därmed marathon. Och först idag är det 100% klart att loppet verkligen blir av! Det man inte vet mår man kanske bra av att inte veta...

Väl här känns det riktigt bra. Grannen på flyget visade sig vara inne på sin 20: e Klassiker...i rad. Tala om respekt! Eller dumdristighet...

Märkligt nog ser vi inte mycket av Sandys framfart. Lite blött här och där men inte så mycket mer. Däremot hör vi om strömavbrott och om invånare som tvingats flytta till dess att strömmen är tillbaka. Tunnelbanan går inte på södra halvan av Manhattan.

Nåja, vi har hämtat ut nummerlapp...och shoppat lite löparkläder. Mäktigt! Mässan är stor...större än någon jag varit på tidigare. Nu softar vi på hotellet innan vi ska ut på middag och försöka ställa om tiden.

Nummerlappsuthämtning

Jag är lycklig!!

Sandy, stormen före lugnet?

I morgon bitti bär det av. Taxin är beställd till 5.15. På många sätt har vi haft en ofantlig tur. Tur att Marathon inte var förra helgen. Tur att flyget inte är inställt. Men jag känner mig även lite oturlig. Halsen är fortfarande inte helt hundra och jag är lite hängig. Ingen träning alls sista veckan med undantag för simning igår. Har det hjälpt? Nej!

Nåja, ingen kan ta min glädje ifrån mig. Det här ska bli mitt livs äventyr och jag är förväntansfull och glad. Jag ska njuta både innan och efter loppet. Inte vara sådär tråkigt fokuserad på att springa att jag tackar nej vin och fel mat, eller vägra promenera för att spara krafter. Själva loppet har jag bestämt mig för personsämsta - okej, inte allra sämsta tiden för när jag sprang 2009 fick jag rejäla magproblem efter 30 km och fick gå de resterande 12. I mål tog jag mig på 4.57. Men kanske springa i 6-km-tempo och gå i mål på 4.15 känns helt okej. Då hinner jag njuta, hålla pulsen på en behagligt låg nivå och jag är förhoppningsvis inte helt slut när jag korsar mållinjen. Min man fyller ju dessutom år den 4 november så det vore ju kul att orka fira honom lite med...

Sandy, foto taget av Jason Otts/Facebook

Väldigt många har lyckoönskat mig, det har verkligen värmt! Och många är ni som har oroats över om jag ska komma iväg och om loppet kommer bli av. Själv är jag en obotlig optimist och har aldrig rönt några tvivel. Jag hittade förresten en artikel i Svenska Dagbladet som skriver just om det stundande marathonloppet som inte stoppas av Sandys framfart.

http://www.svd.se/sport/sandy-stoppar-inte-new-york-marathon_7630090.svd

Hur som helst, med barnen hos mina föräldrar och väskan packad - för ovanlighetens skulle inte med de vanliga funktionskläder som alltid följer med på våra semestrar utan med lite snyggare, på gränsen till opraktiska toppar och krims krams (utöver löparkläderna såklart) - är jag redo.

Godnatt! Och glad Halloween!

New York Marathon 2012 - nedräkningen har börjat!

Med en vecka kvar till dess att mitt livs dröm ska gå i uppfyllelse kan jag kort och gott konstatera: det kunde ha varit bättre. Den här hösten har jag dragits med ett ovanligt envist halsont och sedan i tisdags har det varit åt det sämre hållet. Lägg därtill det något pinsamma faktum att jag sträckte ryggen på simningen...hur nu det gick till. Inte blev det bättre av att jag curlade i onsdags kväll (nej, inte som curlingmamma utan på riktigt!) och bowlade igår. Sådana sporter som onda ryggar inte är så värst förtjusta i helt enkelt.

Det där med att uppfylla livsdrömmar är minst sagt ganska starka ögonblick. Höga förväntningar, en livslång väntan...och risken att det inte alls blir som man tänkt sig. Jag har drömt om att springa New York Marathon så länge jag kan minnas. Faktum är att det här är den starkaste längtan jag någonsin haft - näst efter att bilda familj såklart. Därför vill jag kunna njuta ordentligt av detta Marathon. Inte sätta personbästa utan ta det lugnt och insupa stunden. Känna att drömmen blir sann och inte visar sig vara någon verklighetsfrämmande utopi. Så i nuläget jobbar jag mycket med att ta reda på fakta, fråga kompisar som redan sprungit hur det var och försöka visualisera hur det rent praktiskt kommer gå till.

I övrigt har det varit lugnt och faktiskt ganska skönt får jag väl erkänna. I helgen har vi varit ute mycket och njutit av solen som jag nästan trodde flytt. Eftersom vi fick en timme extra idag passade jag på att ta en tidig, och kylig, morgonpromenad runt Ältasjön. Sju minusgrader och vindstilla, en fantastisk naturupplevelse! Vi har besökt Strålsjön och beskådat den första isen...och så har vi självklart avverkat några träningspass och matcher. För ovanlighetens skull dock ingen egen träning. Nåja, det är ju ändå dags att börja varva ned, så det passar ganska bra.

Nu gäller det 'bara' att bli frisk. Och till er alla: huskurer emottages tacksamt!

Ältasjön den 28/10 2012

Sol och vindstilla

Vinterkänsla

Morgonstund har guld i mund

Nybörjarkurs i crawl - första lektionen

När jag gick i skolan var jag ganska sportig...minst sagt. Jag hade lätt för alla idrotter och något annat betyg än 5 var otänkbart (ni som är lite yngre får helt enkelt ta reda på vad 5 är för betyg...)

I en idrott gick jag dock mot strömmen, förmodligen både bildligt och bokstavligt. Min idrottslärare konstaterade att jag inte var så bra i simning. Faktum är att det nog är enda gången som jag i idrottssammanhang inte hamnat bland 'de bättre'. Det var en smärre chock för mig. Och det har förföljt mig sedan dess.

När jag pluggade på universitetet bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Jag måste bevisa för mig själv att jag visst kan simma. En gång i veckan gick jag därför till simhallen och simmade. Sedan dess har jag gjort några halvdana försök att förbättra min simteknik, åtminstone vad gäller bröstsim, men när jag simmat Vansbrosimmet har jag konstaterat att jag förvisso är uthållig men förmodligen långsammare än självaste Skalman.

Nu har jag tagit tjuren i hornen. Jag har anmält mig till en crawlkurs för nybörjare. Till råga på allt missade jag första lektionen och det var inte utan nervositet som jag ikväll styrde kosan till Eriksdalsbadet. I omklädningsrummet insåg jag att jag tagit med mig ett för litet hänglås och jag började överväga att helt sonika ge upp och åka hem. Förmodligen skulle ju alla redan vara så oerhört mycket bättre än jag också, jag hade ju faktiskt missat en lektion. Då händer det: en tjej som var på väg hem förbarmade sig över mig och ger mig sitt lås med kommentaren: jag har flera hemma. Vilken underbar människa! Och kanske ett tecken på att jag inte skulle ge upp så lätt...

Väl inne i undervisningsbassängen fick jag lite positiva vibbar. De andra deltagarna såg helt normala ut och faktiskt väldigt trevliga. Instruktören kom och lektionen började. Övningarna kändes begripliga och jag fick till och med lite beröm för min fina teknik. Att jag missat första gången gjorde inget alls.

Betydligt gladare gick jag därifrån och när jag kom hem berättade jag stolt att jag faktiskt klarat av det. Min man suckade och förklarade att det förmodligen inte finns något idrottsligt som jag inte klarar av. Men han fattar inte riktigt hur jag känner.

Nåja, nu är jag så himla nöjd. Det är till och med så att jag ser fram emot nästa lektion. Vilken kick!

Nu kommer de fram ur garderoben minsann!!

Leva 5,6 år längre? Ja, tack!

I helgen har det varit några artiklar om hälsa, jobb och träning. Sammanfattningsvis kan man dra två slutsatser: det är vardagsmotionen som har störst betydelse och man ska träna i lugnt tempo för bästa möjliga hälsa. Det tycker jag låter bra! Jag tror att den träning som är smidigast är den man i störst utsträckning fortsätter med. Att cykla eller springa till och från jobbet. Att gå på ett lunchpass eller en lunchjogg. Att hinna en sväng till jobbets gym eller varför inte vara med i en träningsgrupp på jobbet. Jag tror dessutom att den inte fullt så högintensiva träningen är den man orkar hålla på med längst. Både med tanke på att man onekligen åldras och att kroppen sällan klarar av en hård träning en längre tid.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/latt-jogging-forlanger-livet_7600114.svd

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/jogga-lagom--och-du-lever-langre

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/traningsrekommendationer-foraldrade_7601684.svd

Jag får ofta frågan hur jag hinner med att träna så mycket. "Du har ju tre barn och jobbar heltid!" är en vanlig kommentar. Då berättar jag att jag i princip aldrig tränar kvällstid. Istället tränar jag till och från jobbet. En lunchjogg i veckan och kanske ett gymbesök. På helgen blir det långpass, men går jag upp tidigt så förverkas inte hela dagen. Och allt bygger på rutin och enkelhet. Att hitta de goda argumenten och anledningarna. Att försöka se något positivt med varje väderlek. Är det kyla och regn blir det färre som cyklar och därmed mindre trängsel. Är det soligt och varmt kan man kanske få lite solbränna på köpet. Kanske låter krystat men funkar i alla fall för mig.

Höstens färger är vackra...

...men det har varit mycket pölvarningar...

...och nu återfinns i princip alla löv på marken.

Visst tappar även jag motivationen ibland. Jag har haft halsont till och från under hösten och solen känns som den har gått från 100 miljoner watt till 10 watt den senaste tiden. Men då tröstar jag mig med att träningen inte måste vara perfekt. Det gör inget om ett pass blir mer lunka än löpning eller att cykelturen hem från jobbet går ovanligt långsam. Det blir desto mer frisk luft och desto snabbare återhämtning. Jag har dessutom inspirerats av min goda vän och tillika allra bästa löparkompis Anneli som haft otur med träning och förkylningar i höst men som ställt upp i lopp och faktiskt lyckats ta det lugnt, njuta och genomföra loppet med hedern i behåll. Anneli, grattis: du kommer leva ett långt och hälsosamt liv! Jag ska ta lärdom av detta!

Långpassångest

För många är löpsäsongen över. Åtminstone tävlingsdelen. Nu är det teknikträning, alternativ träning eller i några fall rehab som gäller.

Min är just nu mitt uppe i den tuffaste delen: långa långpass. Med tre veckor kvar till New York Marathon, där jag den sista månaden navigerat mig taffligt mellan förkylningsvirus och överfulla arbetsdagar, var det idag dags för mitt längsta långpass på 32 km.

Förra helgen hade jag möjligheten att springa från Nacka till Värmdö i samband med att äldsta sonen spelade Nackamästerskapen i fotboll. Jag sprang 29 km i ett fantastiskt höstväder och hann tillbaka just när andra halvleken i sista matchen började. Idag blev det istället en nostalgirunda längs de sträckor jag brukat springa för 1,5 respektive för 3,5 år sedan, när jag tränat till Stockholm Marathon. Visst har jag sprungit långpass tidigare i höst, men då mest i kuperade elljusspår för att få bästa möjliga träning till Lidingöloppet.

När det gäller långpass på 30+ km så har jag en hel del ångest före. Det har blivit bättre med åren och kroppen klarar av passen bättre - förmodligen en kombination av mer erfarenhet, ett långsammare tempo och bättre kännedom hur jag låter min kropp återhämta sig på bästa möjliga sätt. Men ändå, det är inte jättekul. Det är oftast tufft, det tär på kroppen och det tar tid att återhämta sig.

Men ska man springa marathon så är det bara att gilla läget. Med gamla Sommar i P1-favoriter i lurarna och lite varmare kläder (2 grader ute) gav jag mig i morse iväg. Jag kände mig ganska optimistisk eftersom förra veckans långpass gått över förväntan. Och då hade jag ju dessutom lite ont i halsen. Idag kände jag mig 100% frisk! Vackert väder och en höstnatur som visade sig från sin bästa sida kunde dock inte förtränga kroppens ovilja att springa idag. Efter 15 km började jag fundera om jag skulle avbryta och ringa maken. Å andra sidan skulle jag då behöva leva med vetskapen att jag inte genomfört ett bra långpass. Så envisheten besegrade (som vanligt) kroppens signaler och 32 km senare var jag hemma.

2,4 grader, full mundering på!

Min återställare: Resorb, Bamyl och Relpax. Huvva!!

Skönt att den här långpassträningen nu är över. Nästa helg nöjer jag mig nog med 20+ km.

Vaden känns förresten helt återställd nu. Under ett kort besök hos sjukgymnasten konstaterades att jag egentligen bara behöver träna vadmusklerna lite oftare. Just det, det var ju det där med styrketräning...

Cykelhaveri del, 3 eller: fattig

Tålamod är en dygd sägs det. Mitt tålamod är obefintligt. Däremot är jag väldigt envis. Den stora skillnaden mellan tålamod och envishet tycker jag ligger i vissheten om, eller åtminstone viljan, att nå ett mål. Jag kan härda ut rätt länge om jag vet att jag på så sätt kan nå målet. Men att bara fortsätta för sakens skull har aldrig varit min grej.

Idag tröt mitt tålamod. Jag var tillräckligt kry för att cykla till jobbet. Det ihållande regnet vägdes mer än väl upp av medvind och det faktum att jag fick röra på mig! I helgen hade jag dessutom monterat en ny cykelsadel på min cyclocross, närmare bestämt en som är identisk med den jag köpte för ett par år sedan och har på min racer: en Specialized Lithia. Superskön helt enkelt! Med för hösten anpassad cykelolja och nya batterier i cykellysena kändes inget omöjligt. Det var det inte heller...förrän jag cyklade hemåt och nästan nått Fotografiska museet, en dryg kilometer från jobbet. Något kändes väldigt konstigt och jag förstod direkt vad det var. Punka. Igen! Jag signalerade 'stopp' och stannade till. Jo, däcket var helt platt.

Eftersom jag befann mig tio meter från en stationär pump (där jag desperat pumpat cykeln sist jag fick punka) var det värt ett försök att pumpa däcket. Det var meningslöst. Jag kikade på däcket och såg en fem millimeter stor glasbit inkilad i däcket. Jahapp, inte mycket att göra. Cykelslang till slicks brukar jag ha med. Men cykelslang till crossens originaldäck: inte en chans. Faktum är att jag inte ens äger någon extra sådan. Eftersom jag lovat att vara hemma till kl 19, då maken skulle iväg på bio och jag som vanligt var lite sent ute, kände jag paniken växa. Efter en snabb konsultation med honom konstaterade jag att hemmet var fullt av såväl egna som andras barn och chansen att bli hämtad därmed lika med noll. Istället fick jag ringa taxi och beställa en med cykelställ. Ingen fanns ledig och det vara bara till att vänta. Tur i oturen gick det dock förvånansvärt snabbt tills en blev ledig och kom.

Klockan 19.04 och 460 kronor senare klev jag innanför dörren. Humöret var inte direkt på topp men jag hade i alla fall bestämt mig för en sak: aldrig mer en cykeltur utan extraslang. Inte ens med crossen!

Högt upp på 'gilla-listan'...

...och definitivt lääängst ned!

Förnuftet vann

Redan på fredagen hade jag bestämt mig. Beslutet var faktiskt oväntat enkelt. Trots mycket och bra träning i höst samt en stor revanschlusta på loppet för två år sedan, då jag sprang utan att vara 100% i form, kändes det självklart. Jag skulle inte springa. Visst öppnade jag upp för en obefintlig gnutta chans att vakna på lördagen och faktiskt må bra. Men det hände inte och således blev det ett DNS (did not start) på mitt Lidingölopp i år.

Istället blev det sedvanliga barnidrotter med ganska bra facit. Seger i Sankt Erikscupen i och med dagens sista match för äldsta killen, förlust i ishockey för mellankillen men med tre gjorda mål var lyckan total. Glada barn - och därmed en glad mamma.

Klockan 17.45 lade jag dock förnuftet på hyllan och snörde på mig skridskorna för säsongens första mammaträning i ishockey. Vi var tretton glada mammor som slutit upp och lät oss förnedras i såväl skridskoteknik som skotträning. Vi hade vansinnigt kul och jag tog i för kung och fosterland.

Tyvärr slutade inte kvällen i dur. I träningsmatchen föll en person så illa att vi var tvungna att ringa ambulans som kom på stört. En bruten lårbenshals och ett trauma utan dess like.

Nåja, idag har jag träningsvärk från muskler jag sällan använder. Ishockeyns intervalliknande karaktär är nog ett riktigt bra komplement. Men så var det det där med tiden. Hade jag bara lite mer tid skulle jag göra så mycket mer. I brist på tid får jag istället fokusera. Framöver blir det långpass i löpning kombinerat med cykling till jobbet. Och snart börjar min crawlkurs. Det kommer bli en härlig höst!

Att varva ned inför lopp - och välkomna virusen!

Varför blir det alltid såhär???

Sista veckan inför långlopp - oavsett det rör sig om cykling, löpning eller längdskidor - varvar jag i vanlig ordning ned. Dags att låta musklerna vila. Njuta av att ha lite mer tid över för annat än träning och börja ladda mentalt. Men som ett brev på posten händer alltid det där jag fasar för. Det jag ber om inte ska hända, det som får mig att tappa hoppet.

Det brukar börja på måndag eller tisdag. Den här gången var det inte förrän onsdag... Lätt halsont. Omistkännligt. Dagen efter kommer huvudvärken. Där är jag nu. Som en tröst brukar det inte bli mer än så. Problemet är ju bara att det behöver gå över. Väldigt snart!

Influensavirus - lömska som bara den!

Så nu sitter jag här och funderar: start eller inte start i lördagens Lidingölopp. Jag försöker se positivt, och det är inte så svårt. Jag har hittills kommit på fem riktigt bra saker med att inte springa:

1. Jag håller inte på med en Klassiker och därmed är inte Lidingö så livsviktigt - det går ju trots allt varje år
2. Jag har New York Marathon framför mig och det är ju det stora målet i höst
3. Min överansträngda vad kan gott behöva lite mer vila
4. Jag är ensam hemma och även om mina föräldrar ställer upp i ur och skur och skjutsar barn till än det ena, än det andra så är det enklare om jag gör det på lördag. Och inte minst:
5. Ältas mammalag i hockey har sin första träning för säsongen på lördag kväll. Det skulle bli tight att hinna om jag springer Lidingöloppet och betydligt enklare utan 30 km i benen före.

Men vad hjälper det när jag vill springa??? Jag vill, jag vill, jag vill!! Det ska bli bra löpväder, jag har sällskap av flera löpkompisar, jag har längtat efter revansch från mitt förra, dåliga lopp (då jag höll på med Klassikern och, såklart, hade ont i halsen). Dessutom vet jag att jag faktiskt kan hinna från Lidingö till hockeyträningen, det har jag räknat ut.

Nu håller jag tummarna. Jag har förvisso inte tryckt i mig ingefära, vitlök, ginseng och kan jang. Kanske är det kört. Men så länge det finns en gnutta hopp så ser jag lördagen an!

Avkoppling på japanska

Besöket hos läkaren gick över förväntan. Det var ingen stressfraktur eller löparknä (ja, jag oroar mig alltid för det, vilka smärtor jag än må ha). Nej, det var istället en hederlig överansträngning i vadmuskeln. Så med en remiss till sjukgymnast och ett ok på att starta på Lidingöloppet gick jag glad i hågen därifrån. Visserligen fick jag lova att ta det lugnt i backarna (hur många är inte de!!!) och gå om jag får ont (men självklart inte bryta, hehe). Dagen därpå cyklade jag således till jobbet igen och det kändes bra. I lördags morse tog jag en fem kilometers lugn jogg och även det gick smärtfritt.

Sjukgymnastikdags

Därefter var det dags för avkoppling. Okej, jag erkänner. Jag saknar det som barn är så bra på: att leva i nuet. Jag har en tendens att lägga fokus på planerande, att upprätta någon sorts färdplan som ska ta mig till målet - oavsett om det är att avverka ett lopp på en viss tid eller att 'bara' hinna med hushållssysslor och logistik på helgen. Men tillsammans med min mamma, syster och svägerska styrde vi kosan mot Yasuragit på Hasseludden. Det blev ett drygt dygn med bad, tvagning, yoga, teppanyaki, shiatsumassage, sushi och....mycket avkoppling. Jag vet att jag för många andra (och stundom även för mig själv) upplevs stressa mycket och jag blev därför glad när hon som masserade mig konstaterade att jag inte var särskilt stel eller bar på en massa spänningar.

Alla är lika fina på yasuragi...

Sushi de luxe!

Tillbaka till vardagen försöker jag ta med mig känslan av avkoppling från helgen. Känslan man får av att fokusera inåt och känna sin kropp och själ. Det kan behövas nu när jag ska börja ladda inför lördag.

Vätternrundan 2013 - here I come!

Förra året tog platserna till Vätternrundan slut på sex dagar. Platserna till Fredrikshofs klungor tog slut betydligt fortare. Eftersom jag har bestämt mig att cykla nästa sommar igen och på en snabbare tid än i somras (9.47) kände jag att det var dags att signa upp med en klunga. Mycket trevligare och betydligt lättare!

Med hjälp av lite luskande hade jag fått reda på att platserna skulle släppas den 18 september kl 12. Jag hade ställt flera alarm, ungefär som när man ska med ett morgonflyg och inte får försova sig. Några minuter innan tolv satt jag redo. Det blev rätt kaosartat kan jag konstatera. Vi var många som surfade på Fredrikshofs hemsida och sidorna laddades ned i ett tempo som fick mig att tänka på uppkopplingshastigheten på 90-talet. Jag kastades ut från deras hemsidor, fick felmeddelanden och våndades. Tänk om alla platser skulle ta slut??? Men 12.30 hade jag lyckats anmäla mig till en sub 9.30-grupp. Det kändes riktigt bra!

Jag fick lite gliringar från några cykelkompisar om att jag anmält mig till 9.30 - jag borde tydligen ha valt sub 9. Men vaddå, jag sätter hellre upp mål som jag kan nå...och slå. Så har jag förhoppningsvis en möjlighet att fortsätta utvecklas och höja ribban flera gånger!

Knät är betydligt bättre och imorgon har jag tid hos idrottsläkare. Det finns hopp! :-)

Roslagshösten - en dag med hopp och förtvivlan

Så var det dags för Roslagshösten. Vädret skulle bli soligt, om än lite blåsigt. Att jag inte cyklat ett endaste långpass sedan Vätternrundan och därtill haft punkastrul skulle jag nu trotsa. Med hjälp av ett nygammalt däck jag hittade i förrådet och en ny slang var det sistnämnda enklare att avhjälpa än det förstnämnda.

Jag gick upp extra tidigt sedan jag konstaterat att CK Ältas övriga deltagare kastat in handduken på grund av höstförkylningar. Nu skulle jag komma dit i tid för att signa upp mig med den snabba masterklungan! I bilen på väg dit lyssnade jag på en av tre sommarpratare jag ännu inte hört: Torsten Flinck. Det var så dåligt att jag efter 15 minuter beslöt att detta prat, tillsammans med Amanda Svenssons, fick vara. Istället bytte jag till P4s Mifforadio - ett program jag helt klart diggar och ofta lyssnar på när jag vintertid åker längdskidor i Ågesta (mellan 7 och 8 på söndagar). Mycket bättre!

Endast sju bilar hade kommit till parkeringen när jag anlände. Jag gick snabbt iväg och hämtade ut nummerlappen. Så begav jag mig till registreringen av masterklungor. I våras kom jag för sent vilket innebar att snabba klungan var full. I år visade det sig att man inte skulle ha en snabb klunga. Åh nej, idag som det skulle blåsa så mycket och en klunga därmed vara så välbehövd... Lite modfälld sms:ade jag Karin, min cykelkompis, men kände att det är bara att bita ihop.

När starten gick hamnade jag i en 35+ grupp. Lite magstarkt för mig, men; vad göra? Det var bara att trampa på. Efter ett tag släppte jag klungan och var själv. Men en duo från SMACK kom ikapp och med dem hängde jag hela vägen. Tidvis med ytterligare några, men mot slutet vi tre. Och då var det tungt! Rak motvind och trötta ben. Sista fem kilometrarna kom dock en stor klunga ikapp och det var som att komma in i värmen: underbart. Jag kunde till och med kosta på en liten slutspurt och i mål konstaterade jag att jag i och med tiden 4.11 slagit mitt personbästa från i våras med två minuter!

Den här medaljen satt långt inne!

Det här var min tredje och hittills tuffaste Roslagsrunda. Tyvärr har jag känt av baksidan av knät lite på mina löplångpass och nu fick jag rejält ont. Så med två veckor kvar till Lidingöloppet måste jag nog få en diagnos ställd - speciellt som en av mina livsdrömmar: New York Marathon finns på höstprogrammet.

Men nu anjuter jag av ett väl genomfört lopp. Mycket förtvivlan, men hoppet vann!